Om du liksom jag nästan har missat att Almedalsveckan har börjat tycker jag att vi är förlåtna för det just i år.
Dels ligger den en vecka tidigare än vanligt, och följer direkt på midsommarhelgen. Det kommer säkert att göra semesterplaneringen lättare för många av dem som är där, men gör knappast underverk för tittarsiffrorna bland oss som följer den på håll.
Det beror också på att temperaturen i år förväntas vara ovanligt låg – strax efter en valrörelse, med två år kvar till nästa, finns det knappast tillfälle för något av partierna att lägga extra krut på att nå fram till den semestrande väljarkåren just nu.
Men det beror också på att det til syvende og sidst faktiskt inte är en plikt att följa de politiska nyheterna, och i synnerhet inte att göra det genom att se vad politikerna och lobbyisterna i år har bestämt sig för att hitta på i ett sommarvackert Visby.
En gång i tiden hade veckan ett klart, tydligt och begripligt syfte. Den samlade under en begränsad period politiker och beslutsfattare på en begränsad yta, och gjorde dem tillgängliga för båda väljare och medier under en period när de annars var skingrade över landet.
Idag behöver man inte ha telefonnumret till en sommarstuga för att veta vad ens lokala riksdagsledamot tycker om det som händer i världen. Det räcker med att logga in på deras sociala mediekanaler om man vill ta reda på mer om den saken.
I gengäld behöver politikerna inte jaga de stora nyhetsredaktionerna eller debattredaktörerna om de verkligen har något betydelsefullt att säga – de kan släppa nyheter själva, precis när de vill och tror att det får genomslag.
Att säga farväl till Almedalsveckan kan kännas tråkigt – den har trots allt blivit en sorts symbol för det öppna, tillgängliga och nära som länge har präglat det svenska folkstyret. Men traditioner finns nu en gång inte till för traditionernas skull – utan för att de är meningsfulla för dem som vidmakthåller dem.
Det betyder att vi i framtiden kommer att behöva hitta nya sätt att uttrycka, utveckla och ge form till den svenska demokratin – och det måste vara sätt som känns angelägna och relevanta för det stora flertalet i befolkningen.
Det är idag inte ovanligt att läsa rapporter om att allt fler – särskilt unga, och särskilt kvinnor – undviker att följa med i nyheterna.
Med tanke på hur dystra de rapporter som nått oss från omvärlden – och även inom landet – de senaste åren kan jag ha förståelse för det; jag ska villigt erkänna att det finns morgnar när också jag växlar över från radions nyheter i P1 till den klassiska musiken i P2, och känner en lättnad över det.
Men även om det inte just är en plikt att följa med i nyheterna så innebär beslutet att inte göra det att man ställer sig utanför – att man inte tror sig kunna påverka, och tycker att det som sker i samhället inte angår en.
Det är en tendens som vi behöver vara vaksamma på. De länder där demokratin faktiskt har kunnat monteras ned har det gemensamt att de invånare som inte gillar utvecklingen slutar engagera sig, och i stället fokuserar på det liv som ligger utanför den politiska sfären.
Där vill vi inte hamna. Det medborgerliga engagemanget är demokratins själva livsblod, och det får vi inte förlora.
Det ska vi emellertid inte likställa med att vi ser dess former förändras – och därför är vi alla förlåtna om vi kväver en gäspning inför nyheten att Almedalsveckan blir mindre, och går ut och tar en kopp kaffe i sommarsolen i stället för att hetsa upp oss över det.