Det är kväll och en kvinna i inlandet ber barnmorskan på hälsocentralen att undersöka henne. Hon är gravid för fjärde gången och det närmar sig. Åk nu, säger barnmorskan. Kvinnan ringer till BB, berättar vem hon är, var hon bor och vad barnmorskan sagt. ”Vi vill gärna att du väntar tills du har 3-4 minuter mellan värkarna” säger hon i telefonen. ”Men jag kommer ju från Arjeplog”, säger den gravida och får svaret: ”Var ligger det då?”
En minibuss går från Sunderbyn med destination mot inlandet. Bussen kör först till Piteå, dit det är 6 mil, och hämtar några patienter till, tanter och farbröder som varit på sjukhuset för att de behövt det. Bussen får svänga av stora vägen ibland för att lämna av någon, och i korsningen vid Byskeälven svänger den mot Glommersträsk i stället för att åka raka vägen till Arvidsjaur.
En farbror, som skulle till en annan by strax utanför Arvidsjaur, mår inte bra. Han håller på att svimma och hans totala omväg blir mer än 10 mil. Jag träffar de som basar över sjuktransporterna veckan därpå och passar på att fråga om man gör på samma sätt med de som ska till Älvsbyn från Sunderbyn. Behöver de månne också åka via Piteå först, eller får de åka direkt hem?
Jag får aldrig någon återkoppling, men skulle bra gärna vilja veta om att man bara gjort det enkelt för sig och tyckt att alla som ska ”åt det hållet” ska samordnas så att man ska spara pengar – men att man missade att tänka på hur sjuka människor ska orka så bra som möjligt.
En cancerpatient från inlandet är färdigstrålad vid sjukhuset i Umeå. Det har varit besvärligt, hon har inte kunnat äta de sista 3-4 veckorna, har bett om sondmatning och fått det, och sen blivit utskriven till patienthotellet igen. Sista dagen längtar patienten hem men mår inte bra. Hon ska få med sig sondmat i taxin men den dyker inte upp och bilen går. I Skellefteå ska hon byta taxi, men ingen bil kommer, så hon blir sittande en bra stund. Hon ringer hem och säger att hon vill bli inlagd nånstans och gissar på att hon är uttorkad. Sambon får till slut tag på en sköterska som tycker att de ska svänga förbi i Sunderbyn för en bedömning, en omväg på 20 mil. Efter protester lovar sköterskan att prata med doktorn igen, kanske kan man göra bedömningen på en hälsocentral nånstans längs vägen hem istället?
Sköterskan återkommer aldrig men sambon lyckas ordna så att patienten blir inlagd på en obs-plats 9 mil hemifrån. Man sätter dropp och sondmatar – men man måste låna mat från den kommunala vården, för ingen annan har något lager och hon fick ju ingen mat med sig.
Tre – av många - exempel från verkligheten. Anställda som tror att alla bor nånstans inom ett par mil från sjukhusen. Ett systemfel som det inte alls är omöjligt att göra något åt. Inställningen i alla led måste vara att skapa en insikt om vilka man är till för. Det är inte politik i första hand men orkar man inte slåss för sin sak så krackelerar systemen 5 mil från sjukhusen och leder till ett dåligt bemötande som alltför många kommer ihåg till nästa val. Det går att göra nånting åt sånt här – även om det ibland verkar nattsvart.
Precis när jag ska avsluta den här krönikan piper det till i radion. Ett trafikmeddelande om en viltolycka efter riksväg 95 ”mellan Arvidsjaur och Riksgränsen, strax norr om Jäckvik”. Man pekar alltså ut en sträcka på minst 15 mil och säger att där har det hänt en olycka. Jag tar mig för pannan.