Fyra år senare är äldreomsorgen fortfarande bortglömd

I dagarna var det fyra år sedan Italien, som första land i Europa, började stänga ned på grund av covid-19. Då präglades medierapporterna i Sverige mest av lite kuriosa. Några stackars svenska skidturister som kanske hade delat ölglas i italienska alperna. Dagens Nyheters gruppresa per tåg som hade åkt igenom Italien. Och en tjej som kom hem från en riskfylld del av Kina och isolerades vid landning. Sedan gick det rätt snabbt tills även Sverige införde restriktioner på olika sätt. Idag känns det nästan overkligt att tänka på hur stängt samhället blev. Men syftet var gott för att rädda liv och hälsa. Ändå dog många relativt pigga äldre alldeles för tidigt. 

De tidigare statssekreterarna Maja Fjaestad och Emma Lennartsson beskriver den här tiden i sin nya bok: Mitt i krisen - beredskap och ledarskap i skarpt läge. Där berättar de om besluten och vad som hände bakom kulisserna under pandemihanteringen. Agera snabbt när man inte har all information är en utmaning. Samtidigt som arga och rädda människor lade skulden på politiker samt tjänstemän på Socialdepartementet och Folkhälsomyndigheten. 

I den så kallade Coronakommissionen tittade man sedan på äldreomsorgen under pandemin och konstaterade att Sveriges strategi att skydda äldre misslyckades. Åtgärder från regering och myndigheter kom för sent och var otillräckliga. Äldreomsorgens personal lämnades ofta ensamma med för lite skyddsutrustning. Regelverket vacklade och instruktionerna från myndigheter var otydliga. Pandemin satte verkligen ljuset på äldreomsorgens brister. Och de flesta höll med om att det behövdes mer resurser och fler personal. Såhär kan vi helt enkelt inte behandla vår äldre befolkning som ökar i antal år efter år. Varannan bebis som föds idag kommer få fira sin hundraårsdag. Det är ett faktum samhället måste rusta inför. Många pigga pensionärer absolut, men också en stor grupp i risigt skick i behov av omsorg under lång tid. 

Pandemin hann bara vara slut i några månader så var äldres behov försvunna från samhällsdebatten igen. Politiken har fokus på annat. Samtidigt kommer regelbundna rapporter om hur illa det är därute. PT skriver på nyhetsplats om Berggårdens äldreboende i Piteå. Det handlar om för lite personal, stor arbetsbörda och ständig stress. På grund av dålig arbetsmiljö har ett tjugotal personer sagt upp sig därifrån sedan i somras. Mariana Bergström har sin 90-åriga mamma på boendet och oroar sig för hennes situation: Tänk om fler i personalen slutar, då vet jag då inte hur de ska klara sig. Jag förstår inte ens hur personalen klarar detta i dag. Kommunen blundar för faktum. Det här håller inte längre, säger hon till PT. 

Mariana är inte ensam om sin oro. De allra flesta kommer någon gång i livet i kontakt med äldreomsorgen. Antingen som anhörig eller själv på ålderns höst. I ett välfärdsland som Sverige måste man då kunna lita på att äldre får det stöd de har rätt till. Tyvärr ser det mörkt ut inför regeringens vårbudget som presenteras 15 april. Statsminister Ulf Kristersson har redan lovat runt och hållit tunt när han i TV4 sa att det inte blir några uppsägningar i vården. Ett löfte han sedan fick backa ifrån. 

2,6 miljoner svenskar är äldre än 60 år. Deras röst betyder något. Resten av befolkningen är också berörda. Äldreomsorgen är alldeles för viktig för att glömmas bort på det här sättet.