Det heter att verkligheten överträffar dikten – och det stämmer verkligen ibland. Så hade nog ingen kunnat drömma ihop det scenario som faktiskt inträffade i förra veckan, när finansmannen Roger Akelius köpte en stor andel av friskolekoncernen Academedia och proklamerade sin avsikt att sluta använda elevernas skolpengar till utdelningar.
Det strider ju mot bolagets och hela skolbranschens affärsmodell, som är att locka till sig elever, ta emot skattepengar avsedda för utbildning, spara in där det går att spara i den skolverksamhet de bedriver och sedan dela ut de pengar som blir över till bolagens ägare.
Om det var ett både fint och oväntat besked, så var den fortsättning som följde dystrare, och betydligt mer förutsägbar.
Academedias aktiekurs föll nämligen som en sten, och i såväl finanstidningarnas krönikespalter som bland övriga aktieägarna var förvåningen och upprördheten stor.
Vissa spekulerade i motiven till Akelius uttalanden – sade han så för att sänka värdet på bolaget, och kunna köpa upp resten av det desto billigare, medan en förvaltare undrade om han verkligen borde göra så med andras investeringar och alltså andras pengar.
Det är en formulering som är värd att dröja vid: Det går alltså att tala om vad man egentligen borde göra med andras pengar – men bara så länge dessa ”andra” är andra aktieägare, och inte föräldrar, skattebetalare eller skolbarn.
Det hjälpte inte att Akelius menade att de pengar som dittills gått till utdelning i stället skulle öka lärartätheten och kvaliteten i skolan, eller att han också avsåg att genom sin stiftelse tillföra skolan stora extra medel för läroböcker.
Nej – upprördheten var så stor att det bara dröjde några dagar innan det annonserades att Akelius köp av Academedia blåses av, och att den nuvarande ägaren – holdingbolaget Mellby Gård AB – behåller sin andel, fortsätter med utdelningen och agerar enligt det som har blivit norm på den svenska skolmarknaden.
Snipp, snapp, snut – där var sagan slut. Av den ökade lärartätheten bidde det ingenting – men aktieägarna kommer i alla fall att få de pengar de har sett fram emot, ordningen är återställd och hotet mot en lukrativ del av den svenska friskolemarknaden är åtminstone avblåst för tillfället.
Men måste detta verkligen vara slutet på berättelsen? Kanske borde det i själva verket vara början på den – för även om just detta projekt ser ut att ha avstyrts, borde detta utgöra en väckarklocka för alla som bryr sig om den svenska skolan.
Efter detta går det nämligen inte – om det ens var möjligt innan – att argumentera för att det skulle finnas en målkonflikt mellan utdelning till aktieägarna och mer pengar till eleverna, mellan vinsterna och lärartätheten.
Det går inte heller att säga att det är omöjligt att anlägga ett moraliskt perspektiv på vad som pågår i skolvärlden, och vad man egentligen gör av de pengar som går dit. Om det kan anses vara fel att stryka en utdelning, kan det faktiskt anses vara fel att låta de pengar som ska gå till eleverna försvinna till holding- och riskkapitalbolag.
Det var kanske inte hans avsikt – men Akelius korta inspel på den svenska skolmarknaden utgör i själva verket ett grundskott för den marknadsskola som den svenska borgerligheten införde i nittiotalets början och sedan dess har försvarat med både näbbar och klor.
Från och med februari 2024 är det uppenbart för alla att det för den modellen inte finns något försvar – den är bara ett upplägg för att bolagen ska få ta andras pengar, och ge dem till sina aktieägare.