Mayday, mayday. Det raspiga nödropet från M/S Estonia glömmer ingen som hört det spelas upp i efterhand på radio och tv. På mindre än en timme sjönk färjan och 852 människor omkom, varav 501 svenskar. 51 överlevde och kunde sedan återvända hem till Sverige. En del av dem tvingades under hemska omständigheter se sina egna familjemedlemmar följa ned i djupet. Andra var på resa med jobbet och förlorade flera kollegor.
I ett litet land som Sverige kände nästan alla någon som var ombord. Om inte nära, så bekantas bekanta. Tidigare statsminister Ingvar Carlsson, vars socialdemokratiska regering tillträdde strax efter katastrofen, miste en av sina bästa vänner. Men det ville han inte berätta om då för att inte anklagas för att fatta beslut utifrån privat sorg. Motstridiga besked om bärgning sårade ändå många anhöriga.
För drygt ett år sedan kom haverikommissionen med en rapport där det framgår att det saknas spår av explosion eller kollision på Estonia. Tvärtemot vad som framförts i en omdebatterad och uppmärksammad dokumentär. Färjan var helt enkelt inte sjövärdig och borde av flera orsaker inte fått ha gå i trafik på den rutten hon gick. Rent mänskligt och psykologiskt behöver alla katastrofer en förklaring. Gärna så snabbt som möjligt. Annars fortsätter vilda spekulationer och lösa rykten. Vilket skadar överlevande och efterlevande i Sverige, Estland och Finland. Men med den här slutsatsen kan konspirationsteorierna för alltid läggas åt sidan.
På lördag är det 30 år sedan Estonia förliste. Unga vuxna idag var inte ens födda då. Det är fullt rimligt och förståeligt att överlevande och anhöriga med rätta har varit kritiska längs vägen. Ibland har de också varit oense sinsemellan. Majoriteten av dem har inte heller en grav att gå till, däremot finns ett minnesmonument på Djurgården i Stockholm. Vilket förstås inte underlättar för anhöriga från norra och södra Sverige.
Ekot rapporterade i veckan om att 14 överlevande och ett 20-tal anhöriga till offren i Estoniakatastrofen begär att en förundersökning om mord ska inledas. Kraven är bland annat att polis och åklagare ska ta hand om ett fåtal välbevarade kroppar som ska finnas på havsbotten bredvid vraket. "Vi vill att man slutligt klarar ut exempelvis hur det var med militärtransporterna”, säger en överlevare som vill minska lidandet för överlevande och anhöriga.
Sorg och ilska tar sig uttryck på olika sätt. En del har förlikat sig med havet som gravplats. Andra vill till varje pris vända på varje sten även fast det passerat så många år. Det är inte läge att argumentera mot känslor, de måste få finnas precis som de är. Däremot är det tid för Sverige att försonas med Estoniakatastrofen. Olyckan kommer alltid finnas där som ett sår i landets historia. En gemensam berättelse om människor som dog i onödan och alldeles för tidigt. Minnen från 852 personer och tankar om hur deras liv hade blivit om de ej hade varit ombord den där natten. Det var en enorm tragedi som idag hade kunnat förhindrats eftersom den skedde på grund av bristande rutiner. Lärdomar från den iskalla och stormiga natten har stärkt sjösäkerheten. Allt pekar därför på att en liknande olycka aldrig kan hända igen i Östersjön.
Nu är det därför dags att släppa taget om varför Estonia gick under. Fakta finns på bordet. Men vi glömmer aldrig de som inte kom hem igen.