I en artikel i DN publicerad tidigare veckan så kunde man läsa om erfarenheterna från till synes två olika världar, den finska kommunen Storå och den svenska kommunen Ragunda. I Storå har man vänt utvecklingen, från en krisande ekonomi med hårda besparingar till att vara skuldfri och kunna satsa på en god service till medborgarna. Det har man gjort tack vare vindkraftetableringar i kommunen.

I Ragunda på andra sidan Bottniska viken så fortsätter kräftgången. Detta trots att kommunen har fler vindkraftverk än finska Storå och därtill står för 10 procent av Sveriges vattenkraftsproduktion. Ragunda är Sveriges sjätte största elproducent men har trots detta en Sveriges högsta kommunalskatter och får ändå inte budgeten att gå ihop.

Skillnaden är naturligtvis synen på naturresurser, hur vinsterna från dessa ska fördelas och den regionalpolitik som förs i respektive land. I Finland är det kommunerna, inte staten, som får ta del av fastighetsskatten från vindkraften. Sverige är det enda land i Norden som saknar kommunal skatt för vindkraft.

Det här gäller ju inte bara vindkraften. Det gäller vattenkraften, skogsbruket och gruvnäringen också. I en rapport som togs fram av Centrum för regionalvetenskap (Cerum) vid Umeå universitet påpekar forskarna vikten av att naturresursekonomier, som Västerbottens och Norrbottens, att göra sig mindre sårbara i förhållande till priserna på råvarumarknaden.

För att kunna göra detta krävs det resurser. För visst är det ändå ganska sjukt att kommuner måste skuldsätta sig för att kanske, eventuellt, få skatteintäkter från de personer som förhoppningsvis flyttar in till kommunen i samband med de industrietableringar som nu sker? På bara några få år har låneskulderna för Luleå, Boden och Skellefteå ökat med hundratals miljoner och om inte befolkningsökning matchar förhoppningarna så är det kommunernas nuvarande befolkning som får bära konsekvenserna.

Faktum är att det är staten som sitter på alla fördelarna medan kommunerna tar alla risker. Staten får skatt på bolagsvinster, fastighetsskatt, momsintäkter och andra skatteintäkter detta utan att de går in med något som helst stöd till de kommuner och regioner som påverkas av de nya industrietableringarna.

Det här har också framförts av kommunföreträdare, både av S-ledda och M-ledda kommuner, och av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Det är inte rimligt att kommunerna ensamma ska klara av detta. Hittills har det fallit för döva öron. Det enda regeringen lyckats prestera är ett "grönt accelerationskontor" som ska arbeta för att öka takten i omställningen. I deras uppdrag nämns inget om hur kommunerna ska stöttas och hur levande och fungerande samhällen ska säkerställas i anslutning till dessa industrier.

I Finland har vindkraftetableringar ett brett stöd hos befolkningen, 82 procent anser att vindkraften bör utökas i en undersökning utförd av Finsk energiindustri från 2022. Det har helt att göra med att lokalsamhället vinner på det, både markägare och kommunen i stort. I Sverige stoppades 66 procent av alla vindkraftplaner av det kommunala vetot under förra året.

Det har helt att göra med att i Sverige så är det bara staten som vinner på naturresursutvinningen.