Den svenska skolan befinner sig i kris på många sätt. Detta blev inte minst uppenbart när resultatet av PISA-undersökningen slog ner som en bomb i början av december 2013. De svenska elevernas prestationer hade kraftigt försämrats och försämringen var den störst uppmätta bland OECD-länderna. Många i ansvarig ställning föreföll tagna på sängen av resultaten trots att varningar under lång tid kommit från lärarhåll. De sjunkande resultaten i den svenska skolan är den mest uppenbara markören för krisen.
En annan tydlig markör för den svenska skolkrisen är bristen på utbildade lärare. En lärarbrist som redan idag är ett påtagligt problem på många håll. Om tio år kommer 65 000 lärare att saknas. Än värre riskerar lärarbristen att bli om huvudmännen för skolorna, såväl de kommunala som de privata, misslyckas med att höja läraryrkets status.
Att situationen är minst sagt alarmerande har flera undersökningar slagit fast. I en rapport som Lärarförbundet presenterade för ganska precis fyra år sedan konstaterade man att fyra av tio lärare övervägde att lämna yrket på grund av lön och arbetssituation. Det motsvarade då, enligt Lärarförbundets beräkningar, 85 000 lärare. Senare undersökningar visar att det idag är så många som sex av tio lärare som överväger att lämna yrket. Lärarförbundets egna siffror visar dessutom att 38 000 lärare redan lämnat läraryrket för att arbeta med annat i stället.
Samtidigt som många lärare överväger att lämna yrket på grund av missnöje med lönen och arbetssituationen är söktrycket till lärarutbildningar mycket lågt. Exempelvis har antalet förstahandssökande per plats på utbildningen mot skolår 7-9 legat på 0,9. I en undersökning som Demoskop genomfört på Lärarförbundets uppdrag visade det sig att en av fyra högskolestudenter hade kunnat tänka sig att bli lärare men att de valt bort det främst på grund av löneläget.
Ovanpå det utbredda missnöjet med löner och arbetssituation kommer misstroendet mot skolhuvudmannen som lök på laxen. Många lärare upplever inte att kommunpolitikerna ger skolan resurser nog att klara av det uppdrag man har. Resursfördelningen sker ofta slentrianmässigt utan koppling till de faktiska behov som finns på de enskilda skolorna. Det kommer också kritik mot att kommunpolitikerna inte vågar genomföra de prioriteringar som skulle behövas för att komma tillrätta med skolans problem.
Kommunmedborgarna borde ställa kommunpolitikerna mot väggen och avkräva dem svar på frågan: Hur har ni tänkt se till att det finns tillräckligt med lärare i våra skolor? Om ett år, om problemen och verkar för att göra läraryrket mer attraktivt. Det är bara att titta på vilka lönesatsningar som görs i kommunerna. Lönen är förvisso inte allt, men undersökning på undersökning pekar ut lönen som en avgörande faktor. Bara i Norrbotten hittar vi exempel på båda typerna av kommuner.
Pajala kommun tillhör de kommuner som genomfört en ordentlig satsning på läraryrket, och har under åren 2012-2014 höjt lärarlönerna med 14,68 procent. Detta är klart mest i hela landet. I andra änden av ligan hittar vi Arjeplog som under samma period endast höjt lärarlönerna med 8,77 procent. Med detta besätter man sistaplatsen i ligan. Piteå kommun har satsat lite mer än rikssnittet och Älvsbyn ligger ganska precis på rikssnittet. För Arvidsjaur hittades ingen uppgift. Det är högst troligt att löneutfallet kommer att påverka möjligheterna att rekrytera utbildad personal.
Om kommunerna menar allvar med talet om at höja läraryrkets status och attraktivitet så måste det märkas i konkret handling. Kompetenta och engagerade lärare är en av de viktigaste faktorerna för goda resultat i skolan. Det är därför som kraftfulla satsningar på lärarna måste genomföras snabbt. Annars ökar risken att de lärare som överväger att lämna läraryrket gör slag i saken, och kommer inte lärarbristen att stanna på 65 000 om tio år. Då kommer vi med säkerhet få återkommande kallduschar när PISA-undersökningarna presenteras. Det vill vi väl ändå undvika?