När den så kallade PISA-bomben briserade i december månad 2013 vidtog dåvarande utbildningsminister Jan Björklund (FP) en åtgärd som han ska ha cred för. Han vände sig nämligen till OECD, den organisation som genomfört PISA-undersökningen, och begärde hjälp i form av en oberoende genomlysning av den svenska skolans problem. I veckan presenterade OECD:s ansvarige för genomlysningen av den svenska skolan, direktören för OECD:s utbildningsdirektorat, Andreas Schleicher sin slutrapport.
Schleicher konstaterar att det krävs genomgripande förändringar i den svenska skolan om man ska kunna vända på kunskapsutvecklingen. Det handlar om allt från styrningen av skolan till elevernas attityder till skolan. Bredden i den analys som Andreas Schleicher presenterar är imponerande.
Kärnan i det åtgärdspaket som OECD och Andreas Schleicher efterlyser står att finna i en ökad likvärdighet i den svenska skolan. Andreas Schleicher konstaterar krasst att just likvärdigheten var ett signum för den svenska skolan när den svenska skolan visade upp som bäst resultat, men att denna den svenska skolans själ gick förlorad i början av nittiotalet. Schleicher konstaterar att detta sammanföll med att Sverige övergick från att ha ett av världens mest centraliserade och enhetliga skolsystem till ett skolsystem nästan utan central styrning. Detta handlar inte enbart om kommunaliseringen av den svenska skolan som innebar att staten överlämnade ansvaret för skolan till kommunerna utan också om att privata aktörer fick rätt att starta skolor och eleverna fick rätt att välja i vilken skola de ville gå. Båda förändringarna skedde utan bred samsyn i samhället, och innebar i förlängningen att en ideologisk strid kring skolan kom att permanentas. Detta är, i kombination med dålig löneutveckling och detaljstyrning av verksamheten, en av förklaringarna till att de svenska lärarna upplever en sjunkande status och känner sig ifrågasatta.
Man kan bara hålla med om Schleichers slutsats att insatser för att återgå till ett skolsystem som bygger på likvärdighet är absolut nödvändiga, och att resurserna verkligen slussas dit där verkligen behövs och där utmaningarna är störst. Kring detta får ingen som helst politisk strid finnas.
En annan förklaring till att de svenska lärarna upplever att yrket har låg status hänger samman med de attitydförändringar som införandet av skolval och skolpeng medförde. Såväl elever och föräldrar förvandlades över en natt till kunder i det svenska skolsystemet, och systemet med en skolpeng som följde eleverna gjorde att det helt plötsligt fanns motiv att hålla sig väl med såväl elever som föräldrar. Annars fanns risken att eleven valde en annan skola och tog sina resurser med sig. I förlängningen har detta bidragit till att kraven och förväntningarna på de svenska eleverna har sjunkit. Allt för många föräldrar tenderar att se sina barns låga resultat som ett utfall av skolans bristande resultat utan att fråga sig om resultaten kan hänga samman med bristande engagemang hos sina barn – och även ett bristande engagemang från eget håll.
I grunden måste också den svenska skolan avbyråkratiseras så att lärare och rektorer får chans att utveckla pedagogik och arbetssätt – och att lärare kan arbeta mer tillsammans så att skolan som lärande organisation kan fungera. Lärare och rektorer måste ges det utrymme de behöver för att deras professionalitet och yrkeskunnande ska tas till vara på bästa sätt.
OECD-rapporten måste ses som ett viktigt inspel i det arbete som nu måste inledas och som måste utmynna i en borgfred på skolans område som ger den stabilitet som svensk skola behöver för att kunna vrida den svenska skolskutan på rätt kurs.