Under måndagen tog bostadsminister Johan Danielsson (S) emot den emotsedda utredningen om hur man ska kunna underlätta och sänka trösklarna för förstagångsköpare att komma in på bostadsmarknaden.
De konkreta förslagen handlar om att göra det möjligt att runda bolånetaket och låna upp till 95% av bostadens värde för den som inte har ägt en bostad i Sverige de senaste tio åren, och om en sinnrik konstruktion av ett statligt startlån.
Det är ett lån med ett maxbelopp på 250.000 som garanteras av staten – men där staten hålls skadeslös genom att ta ut en avgift från de banker som vill erbjuda sådana lån.
Tanken är att till exempel en ung person som idag har tagit examen och fått sitt första jobb inte ska behöva ägna flera år åt att spara ihop till en kontantinsats för att kunna köpa sin första bostad.
Ur ett rent mänskligt perspektiv är det naturligtvis en god tanke. Vad som än händer i Sverige eller världen runtomkring, har det över tid funnits en utveckling som har varit konstant; bostadspriserna har på sikt alltid fortsatt att stiga.
I början av 00-talet var den utvecklingen begränsad till landets storstäder. Så är inte längre fallet. På alla de ställen som just nu leder den ekonomiska utvecklingen och där de industriella nysatsningarna görs har bostadspriserna blivit astronomiska, åtminstone om man jämför dem med en vanlig hushållskassa.
Detta har i sin tur lett till en omfattande och oroväckande skuldsättning bland de svenska hushållen, som man med hjälp av amorteringskravet och bolånetaket. Det är oklart vilken dämpande effekt dessa åtgärder egentligen har haft på skuldsättningen – men de har definitivt gjort det svårare för den som inte redan äger en bostad att skaffa sig en.
Det gör att det sammantagna intrycket av både den svenska bostadsmarknaden och bostadspolitiken är rörigt, på gränsen till förvirrande.
Å ena sidan stimulerar man belåningen med ränteavdraget, å andra sidan försöker man begränsa den med bolånetaket – nu vill man å tredje sidan stimulera belåningen igen, men för en viss grupp som blivit särskilt missgynnad av det nya regelverket.
Det är litegrann som att försöka sätta ett plåster på ett plåster, som i sin tur sitter på ett ytterligare plåster. Att genomföra några omfattande reformer av bostadspolitiken skulle inte bara vara dyrt, det skulle med det nuvarande prisläget och hushållen skuldsättning vara ytterst riskabelt.
I stället fortsätter man att lappa och laga, hoppas att systemet ska fortsätta att fungera någorlunda, och att det varken ska blåsas upp i en bubbla eller falla ihop som en pannkaka.
Samtidigt har en allt större del av det svenska hyresbeståndet sålts ut och blivit bostadsrätter, vilket gör att hyresmarknaden knappast är ett gångbart alternativ.
Det betyder att vi på alla områden just nu har en bostadsmarknad som i stället för att utjämna klasskillnader skärper dem, och som tydligare än kanske något annat område i vårt samhälle delar in medborgare i ett A-lag och ett B-lag.
På lång sikt är det ett allvarligt hot mot den sociala och ekonomiska sammanhållningen i Sverige, och därför också mot det välfärdsland som vi vill bygga.
Att sätta på ytterligare ett lager plåster behöver inte vara fel. Men ett sådant lappande och lagande får aldrig bli en skygglapp som hindrar oss från att se att vi just nu har ett system som inte fungerar på vare sig lång eller kort sikt.
Den svenska bostadspolitiken behöver inte bara repareras på kort sikt – den behöver tänkas om och reformeras på ett grundläggande sätt.