När jag kom ut i arbetslivet för snart tio år sedan var det inte superlätt att få jobb. 2010 var ungdomsarbetslösheten på 25 procent. Man tog de jobb man fick, hur uselt betalda de än var och hur dåliga arbetsvillkor de än hade. Arbetsrätt var mer av ett teoretiskt begrepp för vår del.
Jag hade ströjobb på en hamburgerkedja, ett café och på en förskola. Samtliga av dessa jobb var timanställningar där jag inte visste om jag skulle få jobba dag för dag. Varje morgon fick man snällt vänta på att bli inringd ifall behovet fanns. Och situationen såg likadan ut för mina kompisar. De jobbade som allt ifrån butiksbiträde, på gym och som telefonförsäljare. Ofta en kombination av alltihop, och aldrig tillräckligt för att ha råd att flytta hemifrån.
Det var givetvis tråkigt för ens personliga ekonomi men det skapade också en oro i hela ens tillvaro. För man visste inte hur ens ekonomi skulle se ut, och man kunde heller inte planera in något de dagar man var ledig, ifall att jobbet skulle ringa in en med kort varsel.
Kombinationen av en osäker inkomst, svårt att få bostad, och den allmänna ångest det kan innebära att stappla sig ut i vuxenlivet, är ingenting jag längtar tillbaka till. Då sades det att vår generation var den första någonsin som skulle ha sämre förutsättningar än sin föräldrageneration.
Ungdomen idag är i samma sits som då. Efter ett par år av tillväxt är ekonomin ännu en gång på väg utför. I år har tusentals unga runt om i Sverige dessutom fått besked att sommarjobbet de blivit lovade inte finns där för dem, då företagen kämpar för att hålla sig ovanför ytan i och med den pandemi som råder och vars ekonomiska konsekvenser blivit förödande.
I början och mitten av 1900-talet pratades det mycket om barns rätt att vara barn. Nu när saker som barnarbete inte längre är samhällsproblem i det här landet har det blivit en större fråga om vuxnas rätt att faktiskt bli vuxna. Och att vara vuxen innebär att inte behöva bo kvar hos sina föräldrar upp i 25-årsåldern, att ha en inkomst att leva på, och den där tryggheten i vardagen jag och många andra i min ålder inte uppfattade fanns där när vi var unga vuxna.
Det är politiken som måste ta ansvar när kris råder, för marknaden gör det inte. Ekonomin går upp och ner men det politiken kan göra är att satsa sig ur kriser. Ett gott exempel är hur regeringen i våras avsatte 180 miljoner kronor för att skapa sommarjobb åt unga. Sommarjobbet är ofta det första du som ung har på ditt CV, och det är också träning i hur det faktiskt är att ha ett jobb att gå till.
Politik handlar om just det. Att fördela resurser dit de behövs som mest. Det handlar om sommarjobb för unga. Det handlar om bostadsbyggande. Det handlar om satsningar på universitet och högre utbildning. Det handlar om en stark välfärd så vi håller oss friska. Och i allt detta märks ändå skillnaden mot hur mina tidiga vuxenår var. För då hade vi en högerregering i Sverige.
En regering som sönderprivatiserade vården, som försvagade arbetsrätten, och som tänkte att bara staten lånar nog med pengar för att kunna sänka skatterna nog mycket åt de som är tryggast och som redan tjänar mest, så kommer ekonomin i rullning så att även vi unga vuxna utan fast anställning nog skulle kunna skrapa ihop tillräckligt med timmar för att klara oss. Det är, om jag får avundas dagens unga något, ändå på något vis tryggt att vi har den regering vi har idag.