Jag våndas alltid inför varje uppdrag jag tar på mig. Det ju inte nödvändigtvis så att jag är rätt person bara för att jag fått frågan. Det är väldigt lätt att falla för smickret, ja för det är självklart så att det är smickrande när någon ger dig ett förtroende. Men med det förtroendet följer också ett stort ansvar att möta upp till de förväntningar som finns.
Vem är jag att ha förtroendet att sitta med och leda hela den Socialdemokratiska riksdagsgruppen? 113 ledare, som var och en besitter stort kunnande om såväl politik som ledarskap. Eller: Vem är jag, att leda arbetet och utvecklingen för Socialdemokraterna i Piteå? Vem är jag att varje onsdag morgon sitta på finansdepartementet, och gå igenom de aktuella frågorna kring landets skattepolitik. Det är en hissnande känsla emellan åt, och som så många andra kvinnor i min ålder har jag lätt att hamna i duktig flicka syndromet. Lätt att känna att ”jag borde ha gjort och orakat mer”
Den känslan drabbar mig då jag den morgonen läser ledaren i Piteå tidningen om att Socialdemokraterna i Piteå inte tagit lärdom av valanalysen. Det svider. På samma sätt som valresultatet, ett tapp på 11 procent, kan bäst beskrivas som ett slag i magen. Det är lätt att tappa andan.
Men med den erfarenhet jag skaffat av att vara i epicentrum efter två valförluster i en riksdagsgrupp har jag lärt mig att kriser följer ett mönster och det är inte lönt att försöka dra vidare innan alla är redo. Så även om Piteå tidningens ledarsida tycker att allt borde sitta som smäcken en vecka efter att valanalysen presenterats så vet jag att det här kommer kräva hårt arbete, och det måste ta tid.
Att vi kommit till den situation där så pass många tappat förtroendet kan tyckas som det har ett enkelt svar. Hur mycket analys kan behövas tänker du? Skolfrågan såklart. Men riktigt så enkelt är det inte, om det nu kan betraktas som enkelt. Som tur är lyckades vi locka en valanalysgrupp som ville ta frågan på större ansvar och gå till djupet med problemet och som presenterade sin rapport i slutet av januari. En alldeles utmärkt läsning, som förklarar och sätter fingret på en rad orsaker till att vi har hamnat där vi är idag.
I kristider är det dock lätt att hamna i förnekelse, att blunda för problemen, eller att vilja hitta ”syndabockar”. Men lätta lösningar på svåra problem tenderar att vara just den farliga frestelsen som varje ledare som vill arbeta med en organisation i förändring måste undvika.
Förändring tar tid. I alla fall om den ska vara på riktigt. Och jag är uppriktigt sagt inte mycket för det som bara är yta. Vill man, förändring på riktigt får man jobba på både kort och lång sikt. På kort sikt, har vi förhandlat fram en samverkan för att leda Piteå, för 45% av kommuners innevånare gav oss det stödet, i en jämförelse på nationellnivå är det ett kanon val, det förpliktigar. Men den röstsplittring som råder mellan riksdagsval och lokalt säger mig att många fler Pitebor fortfarande är socialdemokrater, men tycker att vi måste förändra oss lokalt.
Jag tror att jag fått förtroendet att leda för att jag genom livet har gjort en rad misstag, men vågat förlåta mig själv, ta tag i dem, och utvecklats. Och så det svåraste av allt, att jag lärt mig att jag inte behöver klara allt själv, man kan be om hjälp. Ja det blir faktiskt bättre så. Och det visar sig till min stora glädje att när jag nu ställer frågan: vill du vara med och utveckla vår organisation och vår politik så blir de glada. Och de flesta säger ja till att delta, på ett eller annat sätt.
Det är en förändringens tid vi står inför. Under året som kommer har vi beslutat att ta väljarnas besked på allvar och börja förändringsarbetet. Är du nyfiken? Vill du vara med? Du är hjärtligt välkommen, jag ser i alla fall fram emot att ses!