Vissa rekord är inte till för att slås

Det blev inget nytt europeiskt värmerekord under tisdagen. Den värmebölja som just nu håller stora delar av södra Europa i ett järngrepp stannade på runt 45 grader i skuggan på de allra mest utsatta platserna i södra Italien, utan att gå upp till de prognosticerade 48.
Det är ändå temperaturer som för oss som tillbringar sommaren i Sverige är svåra att föreställa sig – i alla fall i år, då vi åtminstone hittills har förskonats från den allra högsta hettan och de allra värsta skogsbränderna.
Det är temperaturer som det är på gränsen till besvärligt att andas i, som ofrånkomligen skördar dödsfall och som får konsekvenser för allt det som människor tar sig för och försöker odla för sitt levebröd och uppehälle.
Vi har under året sett skogsbränder av nästan obeskrivlig omfattning i Kanada, och i detta nu härjar bränder utanför storstäder som Aten och i de schweiziska alperna – och redan nu kommer larmrapporter om vad hettan kommer att driva upp priserna på en basvara som olivolja under nästa år.
Just nu är det mycket tal om höga matpriser, och om hos vem felet egentligen ligger – men om denna utveckling av temperaturen och klimatet håller i sig, utgör den ett hot mot själva förutsättningarna för den globala livsmedelsförsörjningen. 
Jag tror inte att någon av oss vill veta vad som skulle hända med livsmedelspriserna i en sådan faktisk bristsituation – eller hur väl våra länder skulle vara rustade för att lösa den på ett solidariskt och medmänskligt sätt. 
Det går inte att förneka att allt detta är konsekvenser av den pågående globala uppvärmningen, och från många håll hörs röster som manar till samling och till gemensamma krafttag för att i möjligaste mån göra någonting åt den.
Från USA:s utrikesminister Anthony Blinken hörs plötsligt försonliga tongångar om rivalen Kina, i förhoppningen om att de båda länderna ska kunna göra gemensam sak i klimatarbetet, och chefen för Världshälsoorganisationen Tedros Ghebreyesus uttalade sig så här: 
”Värmeböljor sätter våra liv och vår hälsa på spel. Klimatkrisen är inte en varning. Den pågår. Jag uppmanar världens ledare att agera omedelbart.”
Så låter det när de stora elefanterna dansar – men hur låter det egentligen när den svenska regeringen uttalar sig om klimatkrisen?
Visst påstår man sig gärna ta klimatkrisen på allvar, och pratar gärna om nya kärnkraftverk och ny teknologi som ska lösa alla våra problem – men i praktiken har man valt att rusta ned det klimatarbete som Sverige under lång tid har varit ledande i. 
Man föredrar lösningar som ännu inte finns framför sådana som skulle kunna göra skillnad här och nu, och säger inte sällan rent ut att det nu är andra länders tur att ta sitt ansvar eftersom Sverige står för en så liten del av de globala utsläppen.
Det finns många ord för ett sådant agerande, men ”ledarskap” är inte ett av dem. Det är att tänka lokalt, provinsiellt och ytterst kortsiktigt i en tid som kommer att behöva såväl krafttag som mod och uppoffringar.
Detta är en fråga som handlar om vilken sorts nation vi egentligen vill vara i den här världen, och vi behöver inte hysa några tvivel om att det är vår hantering av den som eftervärlden kommer att döma oss för.
För vad ska vi egentligen göra när världen står i brand? Ska vi hjälpa till att släcka och minska skadorna – eller ska vi gömma våra huvuden i sanden, och hoppas både på att ingen ser oss och på att det kanske är en liten smula svalare under jord?
Det valet borde vara klart – för vissa rekord är helt enkelt inte till för att slås.