Dessa ungdomar och barn som tar ansvar för sina föräldrars ekonomiska situation genom att drömma mindre. En sak som vi vet är att fattigdom ofta går i arv, har barnens föräldrar dåliga ekonomiska förutsättningar får ofta barnen det. Det som sällan nämns är sambanden mellan utbildningsnivå och möjlighet att få tryggare anställningar med högre löner. Den marknadsstyrda skolan leder till segregation och är ett misslyckande på så många plan, ironiskt nog är den enda gången den skulle kunna sägas tillföra något möjligen på examensdagen. Om alla har det ungefär lika bra, eller ungefär lika djävligt kanske det svider mindre sådana dagar. Det är dock inte ett rimligt skäl till att behålla nuvarande system där stora koncerner gör vinster på barns bristande utbildning.
När jag gick i skolan var Sveriges skolsystem en av världens mest högpresterande och jämlika skolsystem. Nu är Sverige unikt på ett helt annat sätt, vi är det enda landet i världen som tillåter ohejdad vinstjakt i ett offentligt finansierat system vars syfte är att ge god utbildning till alla barn. Att påstå att dagens system är rimligt och något att fortsätta med samtidigt som man säger att man ska vara försiktig med skattepengar är rent skrattretande. Obegränsat vinstuttag ska nämligen tas någonstans. Hur kan det vara så att i ett skattefinansierat skolsystem finns skolavgifter på 130 000 – men skolan saknar lärare? Samtidigt som ägaren kör lyxiga bilar.
Granskningen av friskolorna visar också att det både ges glädjebetyg och att det finns sorteringssystem som gör att barn med större behov inte hamnat i deras skolor
Samtidigt får dessa skolor samma skolpeng som den kommunala skolan som får fler elever med större behov och de är även skyldiga att lösa undervisningen för elever från en privat skola som går i konkurs. Konsekvenserna syns såklart också i den kommunala skolan, de elever som stör hamnar ”på vinden.” Rent konkret i ett omskrivet fall i Malmö, men när samma peng ska räcka till fler och fler med särskilda behov måste det också tas ut någonstans. I dagens system är det barnen som har det svårast som får betala. Vi kan inte lösa ekonomisk utsatthet med bara skolpolitik, men vi vet att genom att utgå från barnens behov kan vi bryta både segregation och en ”ärftlig” kedja av begränsad utbildning.
Själv var jag ett barn med läs- och skrivsvårigheter, i en familj där ingen av mina föräldrar vare sig läst på universitetet eller läste böcker hemma, men mina föräldrar har uppmuntrat mig att studera det jag vill och skolan har stöttat, inte gömt mig på vinden. Utan en av världens mest jämlika skolor, lärare som Kicki, Märta, Karin och Ragnar som kunde se mig, hade jag sannolikt inte blivit den första i familjen att läsa på högskola. Eller för den delen fått självförtroendet att ta plats i Sveriges riksdag.
Svenska skolan behöver åter få den demokratiska kontrollen, så att vi kan styra mot att resurserna används så att varje lärare kan gå hem och känna att de har förutsättningarna att ge barnen en bra utbildning.
Varje elev som klarar skolan är en förtjänst för samhället, men också en förutsättning för att som i Ernst Wigfors bevingade ord: ”Nå sina bästa stämningars längtan”. Att kunna ge sina barn en bra student eller som barn få ett par nya skor må möjligen ses som extravaganser. Men att lämna skolan med känslan: jag kan bli det jag drömmer om. Den är värd så mycket.
Detta är en viktig fråga, därför undrar jag varför det mest är friskolekoncernerna som hörs i debatten med ansvarig minister? Moderater och Sverigedemokrater tiger still, troligen i hopp om att ingen ska märka att de kommer rösta ner de skarpa förslag om att komma tillbaka till ordning och reda, där resultat och elevernas lärdomar är det som prioriteras.
Om själva syftet att ge ungar en bra förutsättning i livet har bytts ut mot vinstintressen, då måste vi väl vara överens om att systemet är trasigt? Den enda vinsten i skolan ska vara elever som får kunskap, och det är barnen ”på vinden” som behöver skolan mest.