En sak är säker. Jag skulle inte vilja byta med grekerna just nu. Idag går tidsfristen ut för den grekiska regeringen att kunna visa att man kunnat genomföra de reformer och den lagstiftning som enligt uppgörelsen med Euro-länderna ska finnas på plats i dag för att förhandlingar kring det nya stödpaketet ska kunna komma till stånd.
Det är ytterst beska droppar som grekerna fått utskrivet på recept från kompisarna inom Euro-området. Det handlar bland annat om gigantiska neddragningar inom den offentliga sektorn i Grekland. En sektor som redan nu fått känna på hur yxan gång på gång har svingats över dem. Det handlar också om höjda momssatser på restaurangbesök och hotell för att dra in mer pengar till statskassan. Likaså kommer företagssektorn får känna på höjda företagsskatter. Möjligheterna till förtidspensionering ska tas bort och pensionsåldern ska höjas till sextiosju år. Offentlig verksamhet ska privatiseras.
Det är inte underligt att protesterna växer i Aten och i övriga Grekland. De svåra år som man upplevt kommer att följas av en än värre sinekur. Det är lätt att förstå att förtvivlan och desperation växer. Samtidigt så breder en känsla av förödmjukelse ut sig bland befolkning. Man upplever att etablissemanget i EU ska sätta grekerna på plats och få dem att skämmas så mycket som möjligt.
Det är lätt att stå vid sidan av och tänka att de måste förstå att de måste bjuda till för att lösa sin situation. Men vi borde verkligen gå i deras skor innan vi uttalar oss. Det är sannerligen inte lätt för oss att förstå hur det är att inte veta hur man ska klara av att betala för vatten, ström, lägenhet och mat för morgondagen. Visst finns det dom av oss som upplevt, och upplever detta, men de flesta av oss befinner sig i en skyddad bubbla där vi inte alls behöver fundera i sådana termer.
Vi behöver inte heller oroa oss för att vi inte ska få sjukvård om vi skulle bli sjuka, oavsett om vi har jobb, är sjukskrivna, är arbetslösa eller är pensionärer. Men så är det inte i Grekland idag. Systemen har havererat och att få sjukvård är inte längre någon självklarhet för många av grekerna.
För oss svenskar är det självklart att vi får någon form av ersättning när vi blir arbetslösa. Den är inte särskilt stor, men vi vet dock att i någon form kommer vi i alla fall att få stöd av samhället. Men av de greker som nu förlorar jobbet så får mer än nittio procent inte en krona i arbetslöshetsunderstöd. Man tappar all inkomst över en natt om man förlorar jobbet. Tänk dig att gå i dessa grekers skor. Det är ingen lek. Varje dag blir då en strid för att överleva morgondagen på något sätt.
Det jag funderar över är hur man tror att de villkor som man nu ställt upp från övriga länder inom Eurozonen ska kunna få fart på den grekiska skutan. Den grekiska tillväxten är negativ. Det blir allt färre som arbetar och producerar varor och tjänster. Sett från svensk horisont verkar inte medicinen riktigt anpassad efter patientens åkommor. Här hemma brukar det ju heta att det är negativt för tillväxten med höjda skatter, och höjd restaurangmoms är ju enligt Maud Olofsson en dödsstöt mot svensk restaurangnäring. Nog måste väl höjd restaurangmoms slå lika hårt i Grekland och minska jobben inom denna sektor? Eller? Inte heller brukar höjd företagsbeskattning lyftas fram som en tillväxtmotor precis. Jag måste erkänna att det är svårt att få ekvationen att gå ihop.
Oavsett om ekvationen går ut eller inte så skulle jag inte alls vilja gå i en greks skor under närmsta framtiden. Det måste vara förknippat med ångest, oro, rädsla, frustration, bitterhet och ilska. För knappast upplever den vanlige greken att han sett av den överkonsumtion som Grekland beskylls för. Men nog ska han vara med och betala priset för det andra roffat åt sig av.