De signaler som den första borgerliga budgeten ger är att de tänker upprepa åren med Alliansen, vilket betyder inga uppräkningar för kostnadsökningar i vård och omsorg. Den ”bräckan” blev väldigt tydlig under pandemin, och trots stora avsättningar under de senaste åtta åren står det klart att vi inte lyckats täcka behoven. Det får konsekvenser.
Förutom att jag känner många som har bytt jobb känner jag också många som inte litar på vården längre. Jag är själv en av dem. Min resa till diagnos har varit full av fel, märkliga bemötanden och okunskap. Vår dotters anorexia gav också misstro till vården, det var först när vi valde egna vägar utanför barn- och ungdomspsykiatrin som hennes livsfarliga sjukdom gick att vända. Samtidigt har jag mött vård och omsorg som fungerar utmärkt, min sjukgymnast som hjälper mig nu är min livräddare. Utan henne tror jag att jag skulle gått under.
Den misstro jag känner handlar sällan om individer utan om systemfel. Det handlar om resurser, att alla ska kunna gå till jobbet och göra det som de utbildats till krävs något mer. För just nu bygger mycket av leveransen på lojalitet från de som arbetar – inte de bästa förutsättningarna.
Oron finns i samtliga regioner, när Mikael Damberg och Fredrik Lundh Sammeli mötte regionpolitikerna var beskedet tydligt – oavsett politisk färg: vi står inför ett läge lika allvarligt som 90-talskrisen. Gör inte staten prioriteringar och avsätter resurser är det inte frågan om att ”hyvla”, det blir motorsåg.
Inte minskade vårdplatser utan nedlagda sjukhus.
Det räcker inte med applåder för att behålla människor i vården. Och jag tror inte att människor i det här landet vill ha en systemförändring som innebär att vi ska få ett system som i grunden går emot det varje utbildad person i vården arbetar efter.
Den sjukastes behov först!
Inte den med mest pengar.
Det behövs resurser. Men jag menar också att hur resurserna fördelas ut behöver förändras. En modell där det inte lönar sig att välja bort den som är sjukast och svårast att behandla måste in.
Det behövs mindre av stuprör och mer av helheter och lättare att få specialisthjälp. Idén om att ha egen läkare måste realiseras, idag saknas det ett sammanhållande ansvar och mycket av det blir upp till patienten själv att lösa. En omöjlig uppgift, både utifrån avsaknad av kunskap och förmåga, det är nog med att vara sjuk.
Att samordna och driva på sin egen vård ska inte vara ett patientansvar.
För att det överhuvudtaget ska finnas en chans för vården att utvecklas krävs en regering som är villiga att tänka om till kommande budget, och signalerna måste börja komma nu – annars kommer flera regioner tvingas till omfattande nedskärningar och möjligheten att få personalen att stanna i vården blir omöjlig om inte villkoren förbättras.
Det finns människor som vill arbeta i vården, för mig handlar det om att realisera en dröm som jag avbröt för att vara förtroendevald. Att studera är verkligen roligt, men det måste finnas en arbetsplats med rimliga anställningsvillkor till alla dem som faktiskt vill arbeta i vård och omsorg.