Viktor Órban vill behandlas som Erdogan

Under tisdagen kom en delegation från det ungerska parlamentet till Stockholm för att träffa svenska riksdagsledamöter, däribland talmannen Andreas Norlén.
De kommer med anledning av att Ungern vid sidan om Turkiet är det enda Nato-landet som hittills inte har ratificerat den svenska ansökan om medlemskap, och i ljuset av att Ungern under den senaste tiden först skjutit upp det definitiva beskedet, och sedan sått tvivel kring huruvida de är redo att ge det eller inte.
Från ungerska politiker hörs sådant som att svenska politiker måste mildra sin kritik och ändra sin ton när de talar om Ungern – och det ryktas också att det inom regeringspartiet Fidesz ska finnas olika åsikter om hur den svenska Nato-ansökan ska behandlas. 
Sådana uttalanden och rykten kan när det gäller Ungern alltid vara värda att lyssna på – de kan fungera som signaler åt varåt det lutar, men man ska inte tro att det handlar om någon verklig diskussion.
Det avgörande beslutet ligger enbart i premiärminister Viktor Órbans händer, och om han låter skicka en delegation till Sverige gör han det enbart för att maximera sitt eget handlingsutrymme i frågan.
Från experter spekuleras det om Ungern kan önska att Sverige ska verka för att de EU-medel till Ungern som i nuläget är frusna ska betalas ut, eller vilja att svenska politiker ska be om ursäkt för den kritik man har riktat mot Fidesz auktoritära tendenser och HBTQ-fientliga politik. 
Detta är någonting som Sverige inte under några som helst omständigheter får ge dem. Att de tror att chansen ens skulle finnas, beror enbart på den flathet och ödmjukhet som den moderatledda regeringen visat gentemot Turkiet och Reccep Tayyip Erdogan i de svenska Natoförhandlingarna.
Man har visat alla sina kort och även visat hur långt man är beredd att gå för gå de turkiska kraven till mötes – och den ungerska regeringen är inte dummare än att de förstår att också de kan dra fördel av den svenska regeringens osäkerhet och svaghet, och att också de skulle kunna utnyttja situationen till sin fördel.
Så går det om man spelar kort med sitt internationella anseende och lägger alla ägg i en och samma korg – och så går det om man underskattar de auktoritära ledare man förhandlar med.
Därför är den svenska regeringens svaghet är ett problem för Sverige. En undersökning från Medieakademin visade igår att enbart en tredjedel av svenskarna har förtroende för regeringen.
Det är inte så konstigt. De har misslyckats att hålla vad de lovar, och blir regelbundet hunsade av sina sverigedemokratiska samarbetspartners – senast när justitieminister Gunnar Strömmer försökte hävda att det enbart är regeringen som utser generaldirektörer, men tvingades backa efter kritik från Sverigedemokraterna. 
Sådant lägger också andra länder märke till, och det är inte konstigt att de försöker dra nytta av situationen.
Att Ungern skulle ha några verkliga invändningar mot ett svenskt Nato-medlemskap kommer nämligen inte på fråga. Försvarsfrågor är ett av de få områden där man har en historia av att komma överens, som bland annat har lett till att Ungern är ett av de länder som har köpt JAS Gripen.
Hela Europa skulle bli säkrare av ett svenskt Nato-medlemskap. Därför är regeringens tafflighet och den svaghet de uppvisar inte enbart ett problem för dem eller för oss som bor i Sverige, utan för hela Europa.
De spelar nämligen auktoritära ledare som Erdogan och Órban i händerna, och undergräver därmed förtroendet för den europeiska enigheten och förmågan att komma överens i allvarliga kristider.