Den som läst den belarusiska författaren och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs kanske främsta verk, Tiden second hand, har också lärt sig någonting viktigt om människan och om det samhälle som vi lever i.
Den handlar om vad som hände med det Aleksijevitj kallar för ”den sovjetiska människan” efter att Sovjetunionen föll samman, om ideal och drömmar som har gått sönder.
Tydligare än något annat jag har läst visar den hur människan tror att de förutsättningar och det system som hon själv växer upp i och lär sig att leva med kommer att vara för alltid; att de är självklara, naturliga och eviga.
Det är först när detta system går sönder som man märker att de i själva verket var en tillfällig konstruktion – att drömmarna och idealen vilade på sociala, ekonomiska och politiska realiteter som alltid låg bortanför vår kontroll, och som kunde försvinna över en natt.
Det är en sanning som vi själva fick en aning om när vi tidigare denna vecka vaknade till den ofrånkomliga och motbjudande nya realiteten att det är krig i Europa igen, efter att Ryssland inlett en brutal och oprovocerad invasion av Ukraina.
Vi trodde oss leva i en värld, som fungerade på ett sätt, men det visade sig att vi själva verket levde i en annan, som fungerade på ett helt annat sätt.
Kanske är den känslan särskilt tydlig för min generation, som växte upp i nittiotalets tro på Förenta Nationerna och på en universell strävan efter demokrati och fred. Det är en tro som har fått sig ett par törnar sedan dess – men det är först nu som vi på allvar kan säga att vi växte upp i en annan tid än den här.
Det är en insikt som drabbar desto starkare, eftersom vi redan har fått erfara vad kriget kan leda till. Utan den amerikanska invasionen av Irak är det omöjligt att föreställa sig inbördeskriget i Syrien, IS, vågorna av människor som flytt sina hem och destabiliseringen av den europeiska politiken sedan dess.
Också detta krig kommer att få konsekvenser som vi ännu inte kan föreställa oss idag, och som kommer att nå långt bortom de platser som det utkämpas på just nu.
Kanske är det förklaringen till den förlamande ledsamhet som många av oss har känt sedan den ryska invasionen – vi vet att vi befinner oss i början på ett förlopp, men vi har ingen aning om vart det kommer att leda oss någonstans.
De långsiktiga konsekvenserna ser vi ännu inte – men det som betyder något just nu är vår solidaritet med Ukrainas kämpande och lidande folk. För dem måste den demokratiska världen stå samlad – både för att bistå dem, och för att avskräcka Ryssland från vidare och eskalerade aggressionshandlingar.
Att på detta rovgiriga och makthungriga sätt bryta emot freden och folkrätten kan inte tillåtas att passera utan konsekvenser – och i det arbetet måste varje svensk regering stå i det främsta ledet.
En värld där större stater tillåts diktera villkoren för de mindre kommer inte att vara en säker plats för Sverige heller.
Naturligtvis kommer detta också att leda till en omprövning av vår egen säkerhetspolitik och vårt förhållande till de stora aktörerna i vår omvärld. Det är överväganden som är nödvändiga, men som inte kan ske i ögonblickets iver och som framförallt måste koordineras med våra grannländer och närmaste samarbetspartners.
Tills vidare måste vi vara solidariska med Ukraina, och fortsätta att bygga en värld som är bättre än den här. Vi vet att den finns, eftersom vi själva växte upp i den. Vi vet också att den är möjlig att bygga upp på nytt, eftersom vi vill att våra barn ska växa upp i den.