EU-kommissionen har presenterat ett nytt förslag som har kommit att gå under två olika namn. Å ena sidan finns det officiella, ”Combating child sexual abuse online”, eller ”Bekämpning av sexuella övergrepp mot barn på nätet” på svenska.
Å andra sidan kallas det också allmänt för ”Chat control” – eftersom förslaget i praktiken innebär att man inför ett system för att skanna och kunna läsa av exakt all privat kommunikation som sker online.
Det innebär att leverantörer av chattjänster kommer att vara skyldiga att se till att det du skriver i ett sms, i ett mail eller i en chatkonversation ska vara läsbart och tillgängligt för rättsvårdande myndigheter.
I Sverige har regeringen och Socialdemokraterna än så länge sagt ja till förslaget, medan övriga partier antingen har sagt nej eller än så länge tvekar – men det är noterbart att allt detta har skett utan en alltför omfattande offentlig debatt.
Det är redan i sig ett underbetyg. En potentiellt omfattande inskränkning av fri- och rättigheter som vi har kommit att ta för givna bör inte accepteras utan ett kvalificerat och informerat samtycke från medborgarnas sida, och det bör definitivt inte ske i all hast.
Det är förstås lovvärt att vilja hindra och lagföra spridning av barnpornografi – men det hindrar inte att de delar av förslaget som handlar om övervakning av privat kommunikation är djupt problematiska.
För det första brister det i proportionalitet. Det stämmer visserligen att internet har blivit den ledande arenan för spridning av barnpornografiskt material – men det beror också på att internet är den dominerande arenan för exakt all kommunikation.
I så fall hade man lika gärna kunnat argumentera för att på, säg, sextiotalets mitt, öppna alla privata brev och paket för att kontrollera att de inte innehöll barnpornografiskt material – men det gjorde man inte. I stället valde man att värna om brevhemligheten.
Man hade också kunnat argumentera för att många övergrepp sker i hemmiljö – och därför insistera på att även hemmen bör övervakas. Inte heller detta hade varit proportionerligt.
För det andra bör myndigheterna ställa sig frågan vilket uppdrag det egentligen är man ger till de vinstdrivande techföretag som i nuläget driver alla de existerande chattjänsterna. För vem är de egentligen ansvariga – och är det verkligen rimligt att uppmuntra dem att samla in mer data om alla deras användare, även i de rum som de själva upplever som privata?
Detta är förstås ett problem som går bortom den nuvarande lagstiftningen. Men det vore faktiskt mer än lovligt naivt att anta att folkvalda regeringars, medborgares och techbolags intressen alltid kommer att sammanfalla så att en omfattande övervakning kommer att ske på ett konfliktfritt sätt.
För det tredje så måste den svenska regeringen när det gäller ett EU-gemensamt förslag ta hänsyn till att det inte bara är landets egna brottsbekämpning som man har att tala för eller svara för här.
I flera europeiska länder har lagar som utger sig för att skydda barn mot sexuella övergrepp kommit att fungera som ett slagträ som används för att ge sig på HBTQ-rörelsen – och det finns ingenting som säger att exempelvis de polska och ungerska regeringarna inte kommer att vilja använda denna övervakning på samma sätt.
Därför borde Sverige säga nej till lagförslaget i dess nuvarande utformning – och i stället för att tanklöst ge bort fri- och rättigheter se till att värna om dem. De är nämligen något vi har kämpat oss till, och inte alls självklara att vi alltid kommer att få ha kvar.