EU-politiken har alltid varit en central del av mitt liv. Min generation har vuxit upp i ett fritt Europa, många valde att tågluffa eller jobba utomlands efter gymnasiet. Vi har burit våra europeiska sjukförsäkringskort för vi har vetat att vi är europeiska medborgare med rätt till vård om vi skulle skada oss, vart vi än befinner oss. Vi ringer, sms:ar och surfar gratis på våra telefoner när vi är ute och reser, tack vare EU.
Men även hemma i Sverige har vi sett nyttan av EU-samarbetet. Jag har vuxit upp och sett lokala projekt i norra Sverige byggas upp med hjälp av EU-medel. Projekt som varken stat, region eller kommun kunnat stå för egenhändigt. Jag har även lärt mig i skolan om andra världskriget, och hur den Europeiska Unionen bildades för att bevara freden, genom handel och samarbete.
Men jag har också sett ett EU som kan göra mer, och i flera fall gjort för lite. Under den ekonomiska krisen i slutet av 00-talet lyckades inte EU skapa förutsättningar nog att rädda de mest ekonomiskt utsatta länderna, vilket försatte hela kontinenten i en allvarlig ekonomisk situation. Till följd blev allt fler skeptiska till samarbetet, vilket gör mig ledsen.
Jag tror inte att en misslyckad gruppuppgift ska ge en lärdomen att ensam är stark. Lärdomen bör vara att det behövs ännu mer samarbete, där alla blir lyssnade på. Men på senare år har europaparlamentet fyllts på med allt fler konservativa, högerpopulister, och i vissa fall rent av nazister, utan intresse för att skapa ett bra Europa för alla.
EU:s handlingskraft försvagas givetvis avsevärt ju fler EU-skeptiker som sitter i parlamentet. När allt fler säger nej till samarbeten som skulle gynna hela kontinenten på lång sikt, bara för att det inte gynnar just deras väljare på kort sikt, då har vi problem. För det finns så mycket som EU kan göra, som ingen enskild stat skulle kunna göra själva.
Miljö- och klimatfrågan är en sådan. Det är tämligen uppenbart att det krävs internationellt samarbete för att rädda planeten. Klimatet ser inte gränser uppmålade av människor. Därför är europaparlamentet ett ganska uppenbart bra forum för att få igenom klimatpolitik som gör skillnad på riktigt.
Det kan man ha med sig när Alice Bah Kuhnke diskuteras som eventuellt nytt språkrör för Miljöpartiet. Även om språkrörsuppdraget kanske innebär mer plats i media här i Sverige, så är det troligt att man som europaparlamentariker faktiskt har mer inflytande över klimatfrågan.
Ändå beskriver många journalister Bah Kuhnkes eventuella språkrörs-uppdrag som att hon skulle “komma hem igen”. Som om hon vore ute i Europa på en eftergymnasial tågluff snarare än förde fram mijlöpolitiska förslag å svenska väljares räkning. Jag tror på EU-samarbetet för att jag sett vad det gjort. Men det är sorgligt att sådan stor del av EU-politiken allt jämt förblir någonting avlägset för svensk journalistik, och då blir det avlägset för svenskar i allmänhet.
Vet man inte vad som sker i EU är det lätt att se på EU som något avlägset, som inte har med oss att göra. Då är det lätt att tycka att Alice Bah Kuhnke borde ”komma hem igen”, eller rentav bli EU-skeptiker själv och rösta på politiker som inte vill samarbeta för framtiden, utan vill bygga murar och lämna var och en att klara sig själv. I en tid där framför allt klimatfrågan är den avgjort viktigaste vore ett sådant Europa en tragedi.