Den senaste vändan av restriktioner och allmänna råd för att hindra spridningen av den Covid-19 annonserades i måndags, men stötte snabbt på patrull. Tidigare paket med restriktioner har ofta mötts med suckar, men från de allra flesta håll med ett stoiskt accepterande av att de är nödvändiga.
Så inte denna gång: Krögare har varit både besvikna och arga på att behöva reglera sina serveringar, och stänga redan vid klockan elva, medan ungdomspartierna på högerkanten och Liberalerna har gett luft åt en mer allmän kritik mot den pandemilagen.
Just det senare har kanske också med det just påbörjade valåret att göra ¬ men faktum kvarstår. Idrottarna och kulturarbetarna knorrar, och kanske har var och en av oss märkt av samma tendens i sin egen omgivning.
Vid det här laget är folk hjärtligt trötta på att bli tillsagda vad de behöver göra, och tycker sig själva kunna avgöra vilka restriktioner som är effektiva och vilka det passar att följa.
Det är inte särskilt svårt att förstå varifrån den reaktionen kommer ifrån. Snart två år in i pandemin finns det knappast någon som inte är trött på den, och på att se det undantag de senaste åren utgjort sträckas ut tills det liknar ett nytt normaltillstånd.
Till det bidrar säkert också känslan av att vi redan har en omfattande vaccinationskampanj bakom oss. Även om både myndigheter och experter var tydliga med att det här viruset var något som vi skulle vara tvungna att leva med i flera års tid, så kan många ha känt det som att vaccinet utlovade en slutpunkt och en väg ut.
Ja – det är lätt att förstå varifrån kritiken kommer. Men bara för att frustrationen är rimlig, betyder det inte att de som framför den har rätt.
Många har vänt sig emot att statsminister Magdalena Andersson under pressträffen förra måndagen var ärlig med att det inte enbart är Covid-19 som just nu belastar vården, utan också andra sjukdomar som vinterkräksjuka och säsongsinfluensa. Ska vi plötsligt – säger de – behöva stänga samhället för att hantera sjukdomar som vi har levt med i alla år?
Att ställa den frågan är att göra sig själv dummare än vad man egentligen är. Covid-19 utgör och har utgjort en extraordinär utmaning för vården – och vid det här laget vet alla vad konsekvenserna blir om den överbelastas.
Det skulle resultera i lidande och dödsfall som faktiskt hade kunnat undvikas. Det spelar ingen roll vilken droppe som får bägaren att rinna över – vi kommer att behöva leva med konsekvenserna i alla fall.
Andra frågar en smula spefullt hur det kommer sig att viruset plötsligt börjar bli extra smittsamt efter klockan 23, när krogarna är tvungna att hålla stängt. Den som frågar det kan inte ha varit på en av landets krogar fram till stängning under en löningshelg – eller låtsas inte veta hur nära varandra människor på gott och på ont kommer varandra då.
Så skulle man kunna fortsätta gå igenom restriktionerna en efter en – men faktum kvarstår att det enda sättet att få ett snabbt och rimligt slut på den här situationen, är att följa dem.
Att begränsa krogar och kulturverksamheter är faktiskt inte ett beslut en politiker eller expert tar lättvindigt, eller som de skulle ta om det enda de önskade var att bli älskade och populära.
Nu – liksom tidigare under pandemin – är det dags att ta oss samman, och göra vår plikt mot varandra och våra medmänniskor. Vi gör det inte bara för att det är det rätta – utan också eftersom vi vet att det faktiskt finns ett liv i fullständig frihet på andra sidan om det här.