Idag är ingen vanlig dag. Det är den dag då de allmänna råd och restriktioner som fram tills nu har varit på plats för att hindra smittspridningen av Covid-19 hävs, och då många av oss kan gå tillbaka till att leva det vi kallar för ett vanligt liv.
Det är en dag många har längtat efter – nu blir det inga fler vaccinpass eller välmenande men hopplöst distanserade födelsedagsfirande över en ranglig internetuppkoppling, och om vi någon gång i framtiden behöver köa till konditoriet för att köpa en semla är det förhoppningsvis för att det råkar vara fettisdag.
Förändringen kommer förstås med alla de förbehåll som vi vid det här laget har vant oss vid – med att situationen fortfarande kan förändras av en ny virusvariant, med att man ska stanna hemma vid minsta tecken på att vara sjuk och med att man naturligtvis ska se till att vara fullvaccinerad.
Men mer än någon gång tidigare under pandemin tycks det som om vi nu har nått ett tillfälle då vi äntligen ge det märkliga undantagstillstånd som vi i snart två år har befunnit oss i en bortre parentes.
Smittspridning och sjukdom kommer även i fortsättningen att vara en del av våra liv – som det alltid har varit – men det kommer inte längre att dominera det som det under en tid har gjort.
Därför är det här faktiskt en dag som vi tillsammans borde fira, ta till att reflektera och inte utan en viss stolthet se tillbaka på de år som har gått.
Vi är många som har hjälpt till att handla till dem som sitter i isolering, som har tagit vårt ansvar och ställt in sådant som vi väldigt gärna skulle ha velat göra och som har visat lite extra omsorg för våra medmänniskor under denna tid.
Det är insatser som kanske inte får några applåder eller någon materiell belöning, men som vi kan bära med oss som en stolthet som ligger bakom oss, och faktiskt också som en trygghet som ligger framför oss.
Våra band till varandra och till det gemensamma håller även när de prövas, och fast mycket under en period kan tas ifrån oss finns faktiskt det allra viktigaste kvar. Vi är inte svaga och ensamma – vi är starka tillsammans, och finns där när vi behöver varandra som mest.
Med det sagt betyder en återstart efter pandemin inte att vi är tillbaka på den punkt där vi var innan den började. Dessa två år har varit ett undantagstillstånd – men de har också varit fulla av betydelsefulla händelser.
Dem är det viktigt att vi nu drar lärdomarna av. Det var ett bra beslut att tillsätta den särskilda kommission som tittar på myndigheternas hantering av pandemin – men när vi nu lämnar det akuta kristillståndet måste vi också våga blicka längre framåt än så.
Vår målsättning kan inte vara enbart att bygga ett samhälle som är bättre på att ta hand om krisen när den sker – utan att bygga ett samhälle som är så starkt och väl rustat att krisen inte behöver bli så allvarlig när den inträffar.
Genom pandemin har vi fått upp ögonen för brister i den svenska vården och äldreomsorgen, och för personalens utsatta situation i den. De bristerna har funnits där länge, och att inte göra något åt dem nu skulle faktiskt vara ett svek.
Sverige är ett rikt land – både i ekonomiska resurser och i allt det andra som är svårare att mäta, men som är viktigt ändå. Det är dags att vi sätter den rikedomen i arbete, och på nytt börjar gestalta en välfärd som alltid går att lita på.
Frågar ni mig så borde höstens val till riksdag, landsting och kommun inte handla om någonting annat än om det – för det kommer kanske aldrig att komma ett lika bra tillfälle att bestämma hur framtiden ska se ut som det vi är med om just nu.