Norra Sveriges inland har inte samma förutsättningar som alla andra ställen i Sverige. Jag säger inte att de är sämre, bara annorlunda. Vi har en gles geografi med färre invånare, ett ganska kargt klimat och frisk luft att andas. Förutsättningarna för att bo är underbara, för att leva är de mer speciella. Alla sorters jobb finns inte, en del service och tjänster kan vara svåra att få tag på, vi är sämre utbildade än på många andra ställen (och då pratar jag om den bokliga skolningen – livserfarenhet har vi gott om) och med sämre utbildning följer sämre folkhälsa och – tyvärr – också sämre tillväxt.
I tider som dessa, när kustområdet och malmfälten tuffar på fortare än rälsen håller, funderar en del av oss hur det ska gå för de andra delarna av våra två nordligaste län. Ska vi bli frånsprungna i tillväxtligan igen därför att lösningarna passar andra men inte oss? Kommer utbildning att vara tillgängligt på alla de nya sätten och kommer viljan att utbilda sig också att svänga – så att vi kan besätta alla jobb med folk som kan sin sak? Kommer kapital att vara tillgängligt för investeringar och kommer efterfrågan att hänga med – för vi kan såklart inte bara sälja produkter och tjänster mellan varann om det ska bli nån tillväxt och några nya jobb. Den lokala exporten måste öka!
I Arjeplog är vi bra på att sälja förhållanden för att testa nya innovationer. Vi är experter på att göra is och vi har så mycket hotellsängar så att hela befolkningen skulle kunna sova i varsin hotellsäng – och ändå räcker de inte till när det är som högst tryck! I framtiden ser vi såklart en del utmaningar. Bilar kräver inte längre bara körbara banor och bensin på plats, nu behöver de laddas också, eller ha tillgång till andra bränslen. När alla bilar ska laddas varje natt krävs lite tjocklek på elkablarna (den ström vi själva producerar i kraftverken i Riebnes och Sädva räcker inte till, framför allt när vi pratar effekt och inte antalet kilowattimmar). Det måste finnas dataöverföringsmöjligheter så att bilarna kan samla och lämna viktig information. Det som händer med vätgasutvecklingen – kanske särskilt om de stora, tunga havsbaserade vindkraftverken uteblir och det blir fiffigare att lagra energin i vätgas - är viktigt för oss och vi måste, inte minst, kunna säkerställa att vi har folk till alla jobb, i konkurrens med alla andra.
Det behövs både nationell förståelse och lokal kraftsamling. Att anställa till helårsjobb är en av nycklarna och den måste industrin själva äga. Att laddinfrastrukturen är up-to-date är mer av ett nationellt bekymmer. Så länge som man räknar antalet bofasta och planerar utifrån det kommer vi alltid att komma sist i kön, men förstod man att hela Europas fordonsindustri vilar på testresultat från det här området så kanske myntet trillade ner? Att presentera oss själva som ett klondyke för test kan leda till att själva industrin utvecklas så att det är just här man också testar hur olika energikällor kompletterar varann och vad som behövs för att det ska funka klockrent.
Mycket kan vi göra själva. Annat får vi förklara om och om igen. Lösningar som bygger på att man har en stereotyp bild av hur landet ser ut och som därför inte alls passar oss vill vi gärna betacka oss för – men är vi inte i en annan tidsålder nu? Är vi inte i ”välj den lösning som passar just dig”-åldern? Man kan ju hoppas - men vi håller inte andan medan vi väntar.