Avfolkning är inte ett nytt fenomen i Sveriges nordligaste del. Inte heller att det är svårt att få en kommunbudget att gå ihop när skattekvoten, det vill säga hur stor andel skatten är i relation till landets hela ekonomi, är den lägsta på 40 år. Med det i åtanke har jag svårt att förstå varför så många politiker försöker skylla alla glesbygdens problem på Covid-19.
Diskussionen kring att förutsättningarna i norra Sverige skiljer sig må vara uttjatad men det betyder dessvärre inte att man presenterat och enats om en politisk väg framåt. Att leva med begränsad tillgång till vad många skulle anse vara grundläggande välfärd ses inte som en kris utan som nödvändig del av vardagen.
Men det senaste året har vi faktiskt pratat om kris och allt fler i vårt avlånga land har fått känna på vad det innebär att inte kunna röra sig som man vill och behöva ge upp vissa saker för en större sak. Under detta år har vi också kunnat se en tilltro till gemensamma lösningar men också en uppgivenhet inför att kunna gå stärkta ur kris. Tvärtemot verkar man vilja måla upp en fiktiv drömbild av att vaccin hjälper även mot resursbrister i välfärden. Denna kortsiktiga strategi kan få ödesdigra konsekvenser.
Jag förstår tjusningen i att ta till ett kommunikativt grepp många kan förstå och relatera till. I pandemin har de allra flesta enats kring att ta ansvar, att ta en för laget, och på sina håll även att välfärd är en bra grej för att få bukt på en nationell kris. Vi har påmints om att staten finns och spelar en hyfsat viktig roll. Att då försöka baka in så mycket som möjligt i sin kriskommunikation blir effektivt. Få kommer tyvärr att skrika rakt ut när man lägger ner till exempel dansutbildningar. Men vad händer sen?
Någonstans i denna misärens tid måste vi också orka minnas gamla problem, sådana som fanns långt innan någon ens kunde uttala ordet statsepidemiolog. De problem som tvingat kommunledningar till administrera nedskärningar, stänga ner diverse utbildningar och som får folk söderifrån att tvivla på om livet går att leva tryggt i norr. För coronakrisen är förhoppningsvis på väg förbi men glesbygdskrisen tycks dessvärre vara här för att stanna.