Under måndagen firades i vårt grannland på andra sidan Östersjön, Tyskland, ”Tag der Deutschen Einheit.”
Det är en allmän helgdag vars namn lättast översätts till den tyska enhetens dag, som instiftades för att fira landets återförening efter fyrtio års delning under det kalla kriget och som sedan 1990 är landets nationaldag.
Den firas med tal, ceremonier och festivaler – och under morgonen nationaldagsmorgonen var ett av de ämnen som diskuterades på den tyska radion grundlagens roll för den tyska enigheten, politiken och nationalkänslan.
Någon motsvarande diskussion är förstås otänkbart i Sverige, och det ska vi i första hand förstås vara tacksamma över – den tyska medvetenheten om historien och landets egna roll i den är naturligtvis en konsekvens av händelser som alla känner till, och ingen önskar se upprepas.
Det svenska förhållandet till den egna historien betydligt mer passivt – det förflutna känns ofta avlägset, och såväl landets gränser som dess styrelseform är självklarheter som vi sällan funderar på hur de har kommit till, eller om de hade kunnat vara annorlunda.
Det gäller vår grundlag också – i många länder har man ett aktivt förhållningssätt till den egna konstitutionen, refererar till den i den politiska debatten och döper såväl torg som gator efter den.
I Sverige finns det inte – åtminstone inte såvitt jag vet – något ”Grundlagstorg”, och vår grundlag nämns sällan i den politiska debatten. För oss är den ett juridiskt faktum och fundament snarare än ett symboliskt, och laddas sällan med en emotionell betydelse.
Det är en lyx vi har kunnat unna oss – men kanske är det just det avslappnade förhållandet till den egna historien och till vår grundlag som ibland kan göra oss oförberedda och försvarslösa mot såväl historierevisionism som mot det parti i riksdagen som aktivt ifrågasätter grundbultar i vårt demokratiska styrelseskick.
Vi tar dem helt enkelt för givet, och förutsätter att det som under de senaste åren har skett i till exempel Ungern och Polen just nu aldrig skulle kunna hända här.
Det är en sorts naivitet i förhållande till historien, som också tillåter oss att då och då tänka att fascismen existerade i Europa fram till 1945 – men därefter tog en lång paus, och att det därför enbart är jämförelser med 1930-talet som är möjliga att göra.
Så är emellertid inte fallet. Mussolinis fascister fick politiska arvtagare i Italien omedelbart efter krigsslutet, och fram till 1970-talets mitt var både Spanien och Grekland diktaturer.
Då har vi inte ens nämnt att Östeuropa och stora delar av Centraleuropa fram till Sovjetunionens fall styrdes av auktoritära regeringar som ville ge sken av att vara socialistiska stater.
Det gällde också den östra delen av Tyskland – och med det i åtanke är det kanske inte särskilt konstigt att man i alla dessa länder har ett mer direkt och levande förhållande till vikten av de grundläggande rättigheter och skyldigheter som finns inskrivna i landets grundlagar.
De är nämligen ingenting man bara har ärvt eller kan ta för givet – utan någonting som man har vunnit i kamp mot ett förtryckande system, som aldrig skulle ha lämnat ifrån sig makten om de inte hade tvingats till det.
Därför borde också vi uppmärksamma den tyska enhetens dag – och vara medvetna om att vår grundlag inte enbart är ord på ett papper eller ett abstrakt dokument på en plats långt bort.
Den är fundamentet för våra grundläggande rättigheter och skyldigheter som medborgare, och någonting vi alltid måste vara noga med att slå vakt om.