Just nu går det knappt ett dygn utan att det rapporteras om ytterligare en skjutning eller ett sprängdåd relaterat till den organiserade brottsligheten.
Det var länge sedan detta var ett fenomen begränsat till storstäderna och de särskilt utsatta områdena – i stället ser vi hur skjutvapenvåldet sprider sig i allt fler städer och tätorter, och obehagligt nog också hur det kryper allt längre ner i åldersgrupperna.
Om man kan tala om en utveckling här, så råder det ingen tvekan om att den går åt fel håll – och det står klart att en brottslighet på den här nivån inte bara skadar den allmänna tryggheten, utan också är av systemhotande karaktär.
Den utbredda kriminaliteten undergräver förtroendet för våra rättsvårdande myndigheter, och riskerar att förvandlas till en spiral som hela tiden förstärker sig själv. För när polisen och domstolarna visar sig vara tandlösa, ökar spelrummet för samvetslösa individer som kan och vill ta över delar av vårt samhälle.
Det är ytterst allvarligt – och det är svårt att tolka det senaste valresultatet som något annat än ett uppdrag för statsminister Ulf Kristerssons (M) koalition att lösa just den här frågan; den var kärnan i deras valkampanj, och en central del av deras invändning mot den tidigare regeringen som leddes av socialdemokraterna.
Som en del av sitt försök att leverera en lösning på problemet har regeringen lanserat omfattande satsningar på polisen och domstolsväsendet. Det är fråga om upprustningar i miljardklassen, och det är såväl välbehövligt som rimligt och rätt.
I ett välordnat och demokratiskt samhälle ska det inte vara möjligt att ostraffat begå brott. Men som alla vid det här laget vet är en sådan satsning långt ifrån tillräcklig för att bryta den utveckling som vi just nu befinner oss i.
Till det krävs också förebyggande insatser – och ett samhälle som är förmöget att erbjuda och visa sina unga vägen till ett liv bortom kriminaliteten, utanförskapet och den identitet som gängen erbjuder.
Om det pratade Ulf Kristersson mycket när han gick till val – men levererar desto sämre som statsminister. Det regeringen presenterade som en satsning på kommunernas förebyggande arbete i budgeten, var i själva verket en nedskärning, och i dagarna har Aftonbladet rapporterat om besvikelsen bland idrottsföreningarna i Rinkeby utanför Stockholm.
Där stod Kristersson inför valet och lovade högtidligt 250 miljoner till deras livsviktiga arbete – men av de pengarna har ingen ännu sett en krona.
Nu kallar de idrottsledare han talade med statsministern för en lögnare – och det är svårt att inte förstå dem. De får understöd av Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, som håller med om att Kristersson borde åka till Rinkeby och förklara vad som har hänt.
Det kommer han nu inte att göra. Frågar man regeringen så kom pengarna bort i förhandlingen med Sverigedemokraterna, men frågar man Sverigedemokraterna var det inte ens en fråga som kom upp under förhandlingarna.
Så skyller de ansvariga på varandra. Det är pinsamt – men det de båda borde komma ihåg är att det verkliga problemet inte är vems fel det är.
Det är i stället att de kommer att låta ännu ett år av skjutningar och sprängningar pågå utan att på allvar ta tag i det livsviktiga förebyggande arbete som är det enda som kan sätta stopp för gängkriminaliteten på sikt.
Det blir ännu ett sviket löfte och ett förlorat år – fast vi i själva verket inte har råd att förlora ett enda ögonblick eller en enda ungdom till.