Jag tror att var och en kan känna igen sig i känslan av att det ibland tar emot att ta tag i sådant som man inte ser fram emot – och att man ibland nästan lyckas slå knut på sig själv för att undvika att göra just det som faktiskt bara måste bli gjort.
För vissa är det kanske att deklarera, för en annan att dammsuga – men för Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks det vara att på allvar ta tag i de stora investeringsbehov som Sverige har just nu.
I måndags presenterade hon regeringen och Sverigedemokraternas vårbudget för år 2024, och på sätt och vis är det en budget där det nästan är mer talande vad som inte finns i den än vad som faktiskt är där.
Det som finns där beskrev Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Mikael Damberg träffande som ”ett virrvarr av olika förslag” – och det är träffande, för det som saknas i den mest av allt här är faktiskt en röd tråd.
Det är ju inte som om det just nu saknas samhällsproblem att ta tag i: Runtom i landet kämpar såväl skolor och sjukhus fortfarande med konsekvenserna av inflationen och de höga räntorna, och det senaste året har varslen inom välfärden duggat tätt.
Inom byggbranschen har vi en hel industri som har tvärnitat – där riskerar vi en massarbetslöshet, att de hus och lägenheter som behövs helt enkelt inte blir byggda och att värdefull kompetens kan gå förlorad för alltid.
På klimatområdet slår myndigheter och expertorganisationer gemensamt fast att Sverige på grund av regeringens politik kommer att missa ett efter ett av de klimatmål vi har åtagit oss att följa – och landets infrastruktur är i ett sorgligt skick och i stort behov av nya investeringar.
Taget tillsammans med att de långsiktiga ekonomiska utsikterna faktiskt tycks ljusna en smula nu, vore det faktiskt inte särskilt svårt att föreställa sig hur man just nu skulle kunna lägga en offensiv budget som innehåller satsningar på välfärd och infrastruktur, och som därmed också motar det värsta av den kommande arbetslösheten i grind.
Men av alla dessa samhällsproblem och behov märks inte särskilt mycket i den budget som regeringen och Sverigedemokraterna har lagt fram.
Trots Ulf Kristerssons (M) löfte om att ingen ska behöva sägas upp inom den svenska vården, avfärdar man landets regioner med en grindslant på omkring sex miljarder kronor.
Sin vana trogen kallar man det för en satsning – men det är långtifrån nog för att täcka de verkliga behoven, ens för att upprätthålla dagens standard i välfärden.
Talande för det virrvarr som regeringens vårbudget är, är också att de pengar som landets regioner och kommuner ska dela på faktiskt är mindre än vad det kommer att kosta att skattebefria en stor del av dem som sparar på ett så kallat ISK-konto.
Det blir en fest för landets höginkomsttagare – men notan för den landar på mellan sju och tio miljarder kronor, och kommer att behöva plockas upp av alla dem i landet som redan är i starkt behov av kloka investeringar och en framsynt politik.
Det är förstås en prioritering som den här regeringen har rätt att göra. Men den är inte bara cynisk – den är också fruktansvärt kortsiktig.
Som var och en som någon gång har prokrastinerat vet går det nämligen inte att undvika verkligheten hur länge som helst.
Förr eller senare kommer någon att behöva kavla upp skjortärmarna och faktiskt göra det jobb som krävs att ta Sverige in i framtiden – men just nu verkar finansminister Elisabeth Svantesson vara beredd att göra nästan vad som helst för att det inte ska behöva vara hon.