Verbalt slagsmål ny luciatradition

Under det senaste decenniet är det väldigt mycket som har förvandlats till politik. Tidigare var det något annat – men nu har det kommit att bli ett föremål som det är möjligt att ha åsikter på debattsidor om och som man implicit menar att samhället borde göra någonting för eller åt.
Så kunde man under gårdagen läsa om att Sverigedemokraterna i Gävleborgs län stoppade ett luciatåg eftersom lucian av allt att döma hade en icke-binär könsidentitet, och att samma parti i Trelleborg av liknande skäl gripit in och stoppat en sagostund på ett kommunalt bibliotek.
Det är frågor som engagerar många, och som leder till rubriker på riksplanet – snart finns det inte en tyckare som inte känner sig tvungen att ta ställning till de juridiska, kulturpolitiska eller moraliska aspekterna på agerandet.
När frågan väl har nått den nivån, är det förstås omöjligt att sätta stopp för den – det har förvandlats till en brännpunkt där en god dos prestige och symbolvärde har investerats i en fråga som från allra första början kanske inte berörde särskilt många utom de allra närmaste.
Det är synd – för med all respekt för politikerna i Gävle och Trelleborg måste man ändå konstatera att frågan om vad de tycker om sitt luciafirande eller om en sagostund på det lokala biblioteket inte är en fråga som borde behöva engagera hela landet.
Vi har många samhällsproblem – men könsidentiteten hos lucian i Bollnäs Folkhögskolas luciatåg är faktiskt inte ett av dem. 
Det borde vara en självklarhet – men genom att ifrågasätta den och genom att ställa in luciatåget förvandlas detta till en politisk fråga om makten över såväl människors könsidentitet som om kultur och tradition.
Detta är de politiker som gör sådant naturligtvis inte omedvetna om. Det är tvärtom ett avsiktligt drag för att dra på sig människors ilska och upprördhet, och så inleda ännu en rond i det kulturkrig som redan har utkämpats i många år och på många arenor. 
För dem är det ett effektivt sätt att piska upp ett folkligt engagemang som snart släpper själva sakfrågan, och kommer att handla om upprördheten själv – men det är framförallt en strategi som går ut på att bland abort korten, och sudda ut var de egentliga politiska stridslinjerna och meningsskiljaktigheterna finns.
För så länge det politiska engagemanget och den bredare kampen för samhällelig frihets förs på kulturområdet och kommer att fokusera på enskilda, lokala frågor, är vi förhindrade att diskutera det som faktiskt är betydelsefullt. 
Så har det förmodligen redan skrivits fler artiklar om det inställda luciatåget i Gävleborg, än det har gjort om att Sverigedemokraterna i augusti i år föreslog att skära ner det statliga stödet till folkhögskolor och studieförbund med en fjärdedel.
Det skulle innebära ett dråpslag för den svenska vuxenutbildningen, för de folkhögskolor som. Runtom i landet arbetar hårt för att ge unga människor en andra chans att få rätsida på livet och ett gymnasiebetyg och för de omätliga konstnärliga och kulturella värden som varje år skapas runtom i hela vårt land.
Jag förstår dem som vill försvara rätten för vem som helst att vara lucia eller pepparkaksgubbe. De har förstås rätt. 
Men det jag inte kan förstå är att vi låter denna fråga förvandlas till ett rituellt, årligt återkommande verbalt slagsmål om vem som ska få gå först i ett luciatåg, samtidigt som vi ger slaget förlorat på de arenor som faktiskt är av nationell betydelse. 
Det finns nämligen ett kulturkrig – det är bara det att dess viktigaste frontavsnitt faktiskt inte är det här.