Vem tar notan när kvällen har tagit slut?

Det är trevligt att gå ut och äta på restaurang. Kanske är man där med goda vänner, kanske äter man någon spännande mat man inte skulle ha klarat av att laga själv och kanske får man också någonting gott att dricka till.
Men. Förr eller senare tar kvällen slut, och då är det någon i det glada sällskapet som kommer att behöva plocka upp den fruktade notan.
Det är den situationen Sverige befinner sig i just nu. De senaste åren har varit goda för svensk ekonomi, och det har de också varit för många av landets invånare – räntorna har varit låga, BNP har sett en stadig tillväxt och kurvorna har pekat uppåt.
Det finns till och med en hel del privatpersoner som har kunnat göra sig små förmögenheter på att äga sina bostäder och på att placera sina pengar – men bara för att undantag existerar ska vi inte låta oss inte göra oss några illusioner om den saken. 
De som har tjänat allra bäst under de goda åren har varit de som redan hade allra mest – de stora företagen, fastighetsbolagen och de allra högst avlönade.
Därför hamnar vi i en märklig sits när tiderna och prognoserna nu ser betydligt dystrare ut, och vi kommer till den kvistiga frågan om vem som egentligen ska plocka upp notan efter den här festen.
Från arbetsgivarorganisationerna heter det redan att facken måste ”moderera” sina krav på löneförhöjningar för att inte elda på inflationsbrasan.
Det innebär i praktiken att de föreslår reallönesänkningar för låg- och medelinkomsttagare under nästa år – just som allting är på väg att bli väldigt mycket dyrare.
Det stämmer att de svenska fackförbunden har ett ansvar att ta, och det är de vana vid att göra. Det märktes inte minst när LO-förbunden under ledning av ordförande Susanna Gideonsson under tisdagen presenterade sina utgångspunkter inför den kommande avtalsrörelsen.
Då handlade det inte om några ohemula krav om löneförhöjningar i paritet med inflationen – utan tvärtom att med laserstrålefokus koncentrera sig på de löner som är allra lägst, och därmed hjälpa dem som riskerar att bli allra mest utsatta i kristider. 
Det är en rimlig utgångspunkt för varje diskussion om löner i dessa tider – och när de oundvikliga invändningarna från näringslivet kommer, gäller det att hålla i minnet att de faktiskt har haft många år med saftiga vinster att investera i sin finansiella stabilitet och framtida konkurrenskraft.
Om de inte tog sitt ansvar och tänkte på framtiden då – varför ska hela notan hamna hos de anställda, och hos dem som har det allra sämst ställt just nu? Kanske beror det på att ansvar ibland är betydligt lättare att tala om än att ta.
Detsamma gäller för den kommande hyresförhandlingen. Organisationen Fastighetsägarna har på förhand flaggat för att det kan komma en tioprocentig höjning av hyrorna nästa år.
Det sägs vara för att täcka deras ökade utgifter i det rådande läget – men att påstå någonting sådant när fastighetsbolagen under lågränteåren har varit rena rama guldgruvorna och stuckit iväg som månraketer på börsen är faktiskt snudd på oförskämt. 
Hur kommer det sig egentligen att det i deras värld alltid är tack vare dem själva som de goda årens vinster kommer till – samtidigt som det plötsligt blir så oerhört angeläget att tala om ansvar och om att dela bördorna när de tuffare tiderna slår till.
Det är inte att ta ansvar. Det är att avhända sig bördan och att skylla ifrån sig. Eller med andra ord: Varför ska restaurangnotan vid kvällens slut alltid betalas av den som redan har allra minst i plånboken. Är det verkligen rättvist eller särskilt klokt?