Befolkningen i Sverige har en rätt så stor tilltro till samhällets institutioner. Regering och riksdag får förtroende från knappt hälften av befolkningen, nästan 80% har mycket eller ganska högt förtroende för sjukvården och även för polis och domstolar är siffrorna höga. Det finns en skillnad som varierar med partitillhörighet, men vi verkar i det stora hela ha en gemensam grundtro till att samhället är något bra.
Det är nog ingen kioskvältare att jag tillhör dem som tycker både att solidaritet mellan människor är viktigt och att varje människa ska ha så bra möjligheter att skapa sig ett gott liv som det bara går. Vi kommer aldrig att bli helt lika, så blåögd är jag inte, men visst borde våra möjligheter vara lika? För mig betyder det att samhället ska kunna finnas där på olika sätt för olika människor, där det är befogat. Den som är svag i skolan ska ha den hjälp som den behöver. Den som är sjuk ska veta att hen ändå kan försörja sig och ha råd att bo och äta. Det är inte samma sak som att samhället alltid ska ta över, och inte heller att man helt utan att försöka själv bara kan sätta sig ner och bli försörjd, det tror jag vi kan vara överens om. Samhället kommer också till korta ibland. Reformer som varit rätt tänkta slår fel. Jag kan tycka att sjuka människor jagats på ett osnyggt sätt de senaste åren. Jag menar också att vi emellanåt missar flera grupper av sjuka människor och kanske främst de som lider av psykisk ohälsa. Då behöver vi göra om och göra bättre.
Vi är olika, naturligtvis, men många agerar osjälviskt i vardagen. Vi ger blod, vi är duktiga på att samla in pengar till världens barn och vi vaccinerar oss mot svåra sjukdomar. Eller? Just det här med debatten om vaccinet är ändå ganska fascinerande och jag kan ibland tycka att konspirationsteoretikerna får oproportionerligt mycket utrymme. Covid-19 är en svår och livsfarlig sjukdom som vi med gemensamma medel försöker stoppa. Vi var valhänta till en början, det fanns ju ingen bot och inga medel under det första året. Men vi har lärt oss att förhålla oss på ett bättre sätt. Inte gå nära. Inte alls gå ut om vi är snoriga. Låsa in oss om vi får smittan, provta, provta och provta.
Min sambo tillhör de som behövde få vaccin bland de första. Innan dess var vi mest för oss själva. Barnen ville, helt riktigt, inte komma hem och riskera livet på honom. Efter att han hade fått sin andra spruta gick vi mot normalläge och började kunna träffa familjerna igen. Jag reser en del i mitt jobb och fick användning för munskydd och vaccinationspass och tycker nog ärligt talat att det är helt i sin ordning att det är så. Men det tycker inte alla. Det finns människor som på fullt allvar menar att det där med vaccin, det har då ingen bevisad effekt! Och att det där med vaccinpass är ett intrång i den personliga integriteten, det är kränkande och borde inte få förekomma.
Och jag, som tror på solidaritet mellan människor, kan inte låta bli att förundras. För vem är ett bevis på att man vidtagit alla försiktighetsåtgärder ett bekymmer? För den som vill tro på att man blir magnetisk av vaccinet eller för den som blir sjuk och dör? Jag vet vad jag tycker och det är intressant att gå tillbaka till SOM-institutets mätningar som säger att det som sticker ut är befolkningens förtroende för hur den enskilde medborgaren hanterar pandemin. Det ligger i botten – långt efter förtroendet för kommunerna, Folkhälsomyndigheten, näringslivet - och till och med EU. Det borde vi nog prata mer om.