Semesterns sista dagar är plötsligt här och jag har en del som jag borde göra innan jobbet drar igång på allvar. Jag kan ändå inte låta bli att först titta i sociala media och ser kompisen som åker tåg men just fått veta att hon får lägga till 50% på restiden. Hon reagerar med att "så här har det varit sedan sossarna på 80-talet drog ner på banunderhållet", och jag får lust att fråga hur bra hon tycker att privatiseringarna i samhället har gått, kom inte här och börja klaga på det ena när du varit med och ställt till det andra! Men så tar jag ett djupt andetag och ler lite åt mig själv. Hur smart är det att gå i konfrontation egentligen? Är det nånting som alla som ska rösta i höst faktisk känner en dragning till? Är det inte nog med ”jamen ni då!” i politiken? När man leder ett land vill man driva de frågor som man brinner för. Några har varit helt övertygade om att ifall företagen fick ta över driften av de rena samhällsfrågorna så skulle alla vinna på det. Andra vill ge mer pengar till de egna organisationerna i stället. Man driver sina hjärtefrågor på bekostnad av annat. Pengarna räcker inte till allt och just infrastruktur är det svårt att vinna några val på, även om det är grunden till mycket av vårt välstånd och tillväxt. Vi har lite olika syn på vart det är rimligt att satsa och många gånger hamnar byggena där flest väljare bor.
Allt det här vet vi och ändå tjorvar vi in oss i vem som har rätt och ”titta hur det blev när ni gjorde så”. Många av de som hör av sig till mig är hjärtligt trötta på det här munhuggandet. Att så många ägnar så stor kraft åt att racka ner på motståndaren istället för att på ett ärligt sätt berätta vad man vill, vilka för- och nackdelar det har och varför det ena måste vänta om man ska kunna göra det andra. Men frågan är ju var det kommer ifrån och varför det hänger kvar? Allt fler väljare sägs numera vänta in i det sista med att bestämma vem som ska få deras röst. Allt fler tycks också bestämma sig på allt lösare grunder. Ideologiska frågor får stå tillbaka för frågor som antingen har med den egna plånboken att göra eller frågor som rör upp mycket känslor. Och där nånstans ligger nog svaret. Vi får den valrörelse vi förtjänar helt enkelt.
Jag skulle önska att vi istället kunde prata om de frågor som inte är så sexiga men som är de som har betydelse. Att unga människor som går ut grundskolan med godkända betyg klarar sig bättre än de som inte gör det. Att folkhälsan ser olika ut beroende på var i landet du bor. Att den psykiska ohälsan tar fem gånger så många liv som skjutningar och bilolyckor tillsammans varje år. Men också om hur åtgärderna ska se ut som ska hålla ihop landet, så att vi inte alltid satsar mest där det bor flest och till sist också: att allt det här är långsiktiga arbeten som tjänar på att så många som möjligt har koll på i vilken riktning målet är, hur vägen dit ska se ut och att en själv kanske inte alltid kommer att se skillnad i den egna plånboken. Frågar du mig så är det min övertygelse att om samhället mår bra så tjänar även den enskilde på det.
Men jag tror också att det är fler än jag som är rejält less på de högröstade, sarkastiska företrädare som låtsas att valrörelsen är ett spel med enkla slagord. Grejen är att det kommer an på oss som röstar om nånting ska förändras. Inte förrän vi som lyssnar slutar köpa de enkla svaren och de tröttsamma påhoppen och börjar kräva framtidsvisioner istället för sarkasmer kommer vi att se någon förändring.