Vi reagerar med magen när ett stort land invaderar ett litet och skyller på nazism och narkomani. Vi börjar fundera på hur vi ska kunna hjälpa befolkningen och vilka åtgärder som vi som land kan vidta för att markera att vi tycker kriget är fel. Men allt detta får mig också att fundera på var etik- och moralfrågorna egentligen börjar. Vem bestämmer var gränsen går, rent moraliskt? Kan man peka finger om man inte själv navigerar någorlunda rätt i vardagen?
Det handlar både om kunskap och nedärvda mönster. Om man tycker att jämställdhetsfrågor är påhittat trams som minsann har kantrat och gått för långt, har man då inte ganska dåliga kunskaper? Om man tycker att klimatfrågorna bara är mumbo-jumbo och inte har nån bäring på oss som bor i glesbygd för att det finns andra som är mycket värre än vi när det kommer till nedsmutsning och utsläpp, hur är det då med ens egen moral? Om de snällare flickorna på förskolan används som buffertzoner mellan de busigare pojkarna skickas ganska tydliga signaler om hur normen ser ut. När de unga kvinnorna fått lära sig att det är bäst om de unga männen får göra lite hur de vill i förhållandet, strunta i hemarbetet och mest tänka på sig själva och sina behov så har normen stärkts. Alla får inte samma möjligheter och samma utrymme. De mönster jag ser i de debatter som håller på och kantrar, där någon högljutt och oresonligt, och inte så sällan med en unken ton av sarkasm, hävdar att man vet hur allt borde vara, de mönstren kommer nånstans ifrån.
Jag tänker att de här exemplen hör ihop med vad vi har fått lära oss av våra föräldrar eller andra vuxna. Den som, som liten, i stort sett bara hade rätt och aldrig fel, bara hade rättigheter och inga skyldigheter, den har ett tufft liv idag och skyller ofta på andra för sina egna tillkortakommanden. Den som slår sin partner miste inte bara kontrollen över sig själv just då. Den som inte respekterar att andra kan ha en annan sexuell läggning har inte rätt även om vi historiskt har tryckt ner människor som inte varit som just jag. Det handlar om makt, att ha makt att säga att du ska göra som jag säger och det är jag som är normen. Och vilka startar egentligen krig? De som fått vara ifred med sin maktfullkomliga människosyn och tilltvingar sig makt med hot eller den som fått klart för sig att vi andra inte accepterar sånt?
Vi har turen att leva i en demokrati, men några använder den som argument för att få bestämma vad de vill och inte vill göra på jobbet. Några tolkar yttrandefrihet som om det innebär att jag har rätt att slänga ur mig vad som helst till vem som helst och närsomhelst. Det egna ansvaret är stort, men ansvar vilar också på den som lyssnar att inte bara svälja det man hör. När FIFA reagerar mot Ryssland och du själv tar diskussionen vid fikabordet, då ger vi etik och moral livsrum, tänder en låga som får brinna och som kanske har större betydelse än vi tror. Och då blir mina avslutande frågor: På vilket sätt hör din moral och det du står för ihop med det parti som du väljer att rösta på? Eller väljer du bara att titta på vem som lyckas sälja sitt budskap i den för stunden smakligaste förpackningen? Hur påverkar partivalet vilket samhälle vi får? Tror du på att samhällsutvecklingen också beror på hur vi var och en hanterar ojämlikheter och orättvisor i vardagen och om vi faktiskt tar de där diskussionerna med hen som kastade ur sig något? Kan vi kanske enas om att alla val är viktiga?