I debatterna var det lag och ordning, invandring, energi/ekonomi som hamnade högt upp på dagordningen. Trots att vi nyss genomlevt en pandemi som avslöjat stora brister i såväl vård och omsorg, något som engagerat både medborgare och politiker under dessa år var det knappt vi hörde något om det. Utan att förminska gängbrottslighet och skjutningar, som samhället absolut måste komma till bukt med det drabbar omgivningen hårt, så är det inte det som påverkar vardagen mest för flest människor. Det fanns också en stor skillnad i utfall i valet, baserat på kön, den har faktiskt aldrig varit större i de mätningar SCB gjort över tid, det visar också forskning vid Göteborgsuniversitet. Män tenderar att rösta mer höger, och kvinnor mer till vänster. Fler kvinnor valde detta år att rösta på SD men det är männen som utan tvekan är de största sympatisörerna, och deras väljare, sympatisörer är också dem som i störst utsträckning ger uttryck för förakt mot folkvalda. Utfallet av valet är att män har ökat sitt inflytande ytterligare. Det är Lars, 46 som är den genomsnittliga riksdagsledamoten.
De erfarenheter vi får med oss genom dem vi är kommer att ge olika syn på hur problem ska lösas, och även om ett förtroendeuppdrag som ledamot i riksdagen ger dig otroliga möjligheter att möta så många olika verkligheter som få andra får förmånen att göra så har representationen betydelse. För vilka frågor som kommer upp på dagordningen, för vilka frågor som anses viktiga och har tyngd, vilka som får resurser och vilka som blir symbolfrågor. Det visar inte minst den stora förändringen som det innebar att Sveriges största politiska parti beslutade att ha varvade listor, det förändrande på det stora hela representationen hos alla partier och det har förändrat vilka politiska förslag som lagts fram i Sveriges riksdag och som idag påverkar vår vardag ofantligt mycket. Ta bara reformer som förskola, maxtaxa och föräldraledighet för att nämna några. Representation har också betydelse för att kunna spegla sig, tro att man kan själv har betydelse. Ytterligare en effekt av de ökade deltagandet av kvinnor har varit att de ökat konkurrensen, så att den totala kompetensen har ökat.
Men trots att män sitter på mest inflytande i samhället, både i politik och näringsliv, har högst löner och mest kapital så är det arga och missnöjda männen som upplever sig förlora makt, har mest förakt och misstro mot dem som styr i samhället som vinner årets val. Frågorna prioriterades både av de stora partierna och av media. Jag undrar, vem vinner på att vi står längre och längre ifrån varandra? Vilka blir konsekvenserna för de politiska prioriteringarna då är att vi blir mindre jämställda?
Jag skulle gärna se att vi fick en större diskussion om hur vi får fler att vilja bli ledare, att bli förtroendevalda. Det tror jag nämligen är en del av lösningen på det problemen som vi har att ta tag i. På 90-talet när jag växte upp, fanns en rörelse i landet för att stärka demokratiarbete, i skolan-för eleverna, för vår fritid. Med facit gav det många ledare på olika samhällsnivåer. Jag tror att vi behöver starta om dessa projekt. För att gå en framtid till mötes där föraktet och därmed avståndet till beslutsfattande bara växer kommer inte att leda till något gott. Det har tyvärr historien bevisat-allt för många gånger.