Varje vapen som försvinner är en liten seger

I lördags kväll träffades fyra personer av kulor från automatvapen i Farsta strax utanför Stockholm. I sig är det tyvärr inte en nyhet som avviker från vad vi har blivit vana vid att läsa om – det är en del av det omfattande vapenvåld som just nu utövas i stora delar av landet, för det mesta av unga män inblandade i gångbrottslighet. 
Men någonting är ändå annorlunda och ovanligt hänsynslöst den här gången. Dådet skedde i ett lugnt men trafikerat förortsområde under den tidiga lördagskvällen, och förutom de två ungdomar som tycks ha varit måltavlorna har även förbipasserande blivit träffade.
Upprördheten har med all rätta varit stor, och det har också lusten varit att ännu en gång dra en gräns – att säga ”hit, men inte längre” och definitivt ta tag i gängvåldet.
Det märks i det allmänna tonläget – men det märks också på de politiska förslag som sedan lördagen har lagts för att kunna göra en sådan markering. 
Från Sverigedemokraterna heter det att rikspolischefen Anders Thornberg bör avgå. Det förslaget har de varit nära att framföra tidigare, och det har mötts av skeptiska reaktioner; de flesta förstår att detta inte är någon personalfråga i polisledningen, och det finns inget som tyder på att en sådan åtgärd skulle ge nästa rikspolischef ett bättre grepp om situationen. 
Från justitieminister Gunnar Strömmers (M) sida handlade det i första hand om att höja det retoriska tonläget, och tala om ett ”exceptionellt allvarligt läge” och om ”inhemsk terrorism.”
Han nämnde även ytterligare höjningar av straffen och ökad samverkan mellan justitie- och socialdepartementen som åtgärd, men hans reaktion är i första hand talande för att det med den verktygslådan han använder sig av inte går att göra särskilt mycket mer. 
De senaste årens straffskärpningar har inte fått effekt, och inget talar för att de kommer att få det framöver heller – det gäller i synnerhet när våldet nu utövas av så unga människor att de knappt har grepp om skillnaden mellan sju eller tio år i fängelse.
Mycket talar för att de polisiära och juridiska åtgärderna nu är uttömda, och att man enbart kan vänta på att de införda reformerna och de tillskjutna resurserna får effekt; men det finns faktiskt också annat man kan göra.
Det underströk Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson under en pressträff på tisdagen, där hon å ena sidan förnyade helgens krav på en allmän vapenamnesti och å andra sidan krävde matchande medel till förebyggande åtgärder. 
De 900 miljoner man lägger på att bygga ut Polismyndigheten, borde motsvaras av lika mycket till förebyggande åtgärder – så, menar Andersson, kan man hindra att den kommande sommaren blir en rekryteringsfest för de kriminella gängen.
Det är en värdefull påminnelse om hennes löfte när hon tillträdde som partiledare häromåret – att Socialdemokraterna ska verka för att man ska vända på varje sten för att hindra kriminaliteten.
I nuläget går det inte att konstatera någonting annat än att hon har rätt. För även om ingen av dessa åtgärder heller skulle vara en undermedicin som skulle få stopp på skjutningarna omedelbart, är varje vapen som inte längre finns kvar på gatan, och varje ungdom som inte rekryteras in i kriminella nätverksgrupperingar, en seger för samhället i kampen mot brottsligheten.
Och det är precis så vi kommer att behöva ta oss an det här problemet – inte med ett enda, svepande slag,  inte med ett höjt tonläge eller fler straffskärpningar i blindo – utan med tusen små steg som alla går åt rätt håll.