Är det kris när diseln kostar 27 kr/L, eller är vi "fredsskadade", oförberedda i våra bekväma liv?
Över lag är det väldigt mycket känslor som far upp och ner. Vissa dagar vill jag slippa se och höra, vilket jag givetvis inte kan. Tjänstgöringen i riksdagen gäller 24 - 7 årets alla dagar, det är en del av dealen att vi ska kunna infinna oss snabbt och det vet vi alla om, men så påtagligt som nu har det aldrig varit.
Allt blir relativt. Bilderna och filmerna från kriget kryper under skinnet, en liten pojke inte större än mitt barnbarn är skadad och gråter hjärtskärande. En liten flicka bara lite större än min yngsta dotter sjunger i en bunker för att hålla modet uppe. På natten drömmer jag att jag inte kan rädda mina egna barn, jag får dock vakna upp i min egen säng med mina älskade i säkerhet. Men mångas mardröm har bara börjat.
Jag är "prepper” av födsel och ohejdad vana. Att ha mat för en längre tid är både uppfostran och vana av att bo en bit ifrån. Försöker att inte bli helt irrationell och stoppa allt som finns i vagnen, men hyllorna som gapar tomma påminner om att vi är många just nu som tänker att kriget påverkar även oss. Eller det gör det ju såklart redan. De rekordhöga drivmedelspriserna är på de flestas läppar och beslutfattaren i mig tänker att den skattesänkning på 50 öre som innan krigets utbrott hanterades i utskottet och är på väg att genomföras riskerar att framstå som ett hån. Det är inte säkert att alla förstår, att det beslutet började sin process i december. Det sista vi behöver just nu är splittring och ilska, i kris behöver vi hålla ihop. Det är vårt ansvar att Sverige fortsätter fungera.
När jag ser alla människor beredda att öppna upp sina hem, dela med sig av vad de har, blir jag glad, och stolt. När jag står med bössan och skramlar in pengar till Palmecentrets insatser för det ukrainska folket blir jag djupt berörd, av alla som vill skänka – särskilt av herren som berättar hur han själv minns 2:a världskriget.
Men jag skäms också. När jag ser hur en del nu använder det faktum att de flyktingar som kommer nu har moderna kläder och mobiltelefoner för att säga att ”dessa ska vi ta emot, de är som oss”. Medan samma sak 2015 användes som argument för att de inte var ”riktiga” flyktingar. När jag påpekar denna skillnad kallas det för ”tjafs”, men faktum är att när människor från Nigeria som befinner sig i Ukraina får ställa sig sist i kön, efter ”kvinnor och barn”, blir det för uppenbart för att tiga. I Danmark vill man inte kalla ukrainarna för flyktingar eftersom de beslutat att beslagta värdesaker från flyktingar, och tydligen tycker man nu att det ser lite dåligt ut att ta av ukrainska flyktingar deras värdesaker, ja då vill jag kräkas.
Jag misstänker att det också kommer sägas att det är lättare för folk från Ukraina att integreras, och jo, det är lättare att integreras och bli en del av samhället om vi håller våra dörrar öppna.
Integration är inget man bara kan förvänta sig att någon annan ska göra, det hänger nämligen på vad vi som bor här gör. Vi har fått flera fina nya vänner efter flyktingvågen 2015, om fler vågar utmana sina fördomar då skulle fler kunna öppna upp och hjälpa dem som tvingats lämna allt. Krig kan ta fram det värsta hos människor men också det bästa, där vi hjälper varandra.
Frågan vi alla behöver ställa oss nu är: Vem och hur vill jag vara under den här krisen?