Varje bidrag till freden är betydelsefullt

Under de senaste veckorna har beskeden om nya vapenleveranser från västvärlden till den ukrainska armén duggat tätt. Frankrike, USA och Tyskland skickar stridsfordon, och från Storbritannien ska det även komma en begränsad uppsättning av moderna stridsvagnar.
Allt detta sker med blicken mot det möte mellan femtio engagerade länder på flygbasen Ramstein i Tyskland i slutet som hålls i slutet av denna vecka, och som säkerligen kommer att innebära ytterligare besked av samma art.
Men det sker också mot bakgrund av ett krig där det visserligen har stått relativt stilla vid de geografiska frontlinjerna under de senaste månaderna, men där de blodiga striderna och den ryska terrorkampanjen mot den ukrainska civilbefolkningen fortsätter dagligen.
Det har blivit uppenbart att Ryssland inte kommer att acceptera ett nederlag och dra tillbaka i sina trupper i första taget, utan att vi kommer att behöva ställa in oss på ett långt och utdraget krig.
Detta är det alternativ Ryssland har valt – precis som det var de som valde att kasta in vår världsdel i krig mellan nationer igen.
Det är inte Ukrainas val, inte västvärldens eller för den delen Sveriges val. Men just därför måste vi stå fasta i vårt stöd, och inför varje förfrågan om hjälp från Ukrainas sida ställa oss frågan vad en rysk seger i det här kriget egentligen skulle få för negativa konsekvenser.
De skulle nämligen vara omätliga på såväl kort som lång sikt, ur ett humanitärt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv. 
Hänsyn måste naturligtvis tas till förmåga, till effekt och till förmågan att underhålla de system man levererar – men i och av princip bör svaret på varje förfrågan om militärt stöd från Ukrainas sida vara ett ”ja.”
Vi ska dock inte att inbilla oss att Sverige ensamt skulle ha någon nyckelroll i detta eller att det enbart är fråga om hjälp på det militära planet.
Våra styrkor ligger på gott och på ont någon annanstans – och därför är det viktigt att Sverige trots regeringens brutala nedrustning av biståndspolitiken fortsätter det humanitära stödet till Ukraina på plats. 
Det kan handla om kompetens, det kan handla om pengar och det kan handla om materiella resurser – men varje sådant bidrag är också ett bidrag till Ukrainas motståndskraft, och därmed även till en återgång till fred och demokrati i Europa. 
I ljuset av den ryska mobiliseringen och upprustningen måste vi också på nytt ställa frågan om vad vi kan och bör göra för alla de ukrainare – i första hand kvinnor och barn – som har sökt skydd i Europa och i Sverige.
Förhoppningen har alltid varit att de ska kunna återvända till sina hem så snart som möjligt – men när det nu inte tycks bli så för många av dem, måste vi ställa in oss på att många av dem kommer att behöva skydd under överskådlig tid, och därmed även hjälp att komma in i samhället.
På det europeiska planet bör Sverige därför som ordförandeland i EU verka för att man omedelbart gör klart att bestämmelser motsvarande det aktiverade massflyktsdirektivet kommer att vara på plats så länge de bedöms vara nödvändiga.
Inom landet bör man göra allt för att flyktingarna ska kunna integreras i samhället under den tid de är här. Det innebär SFI-undervisning, det innebär hjälp till civilsamhällets mottagande och det innebär också riktade arbetsmarknadsinsatser för ukrainare.
Är det steg som regeringen Kristersson (M) med sitt stöd från Sverigedemokraterna är beredd att ta – eller kommer de att dröja och dra ut på tiden även med detta, trots att uppenbarligen är både förnuftigt och rätt?