”Tyst vår” är titeln på en bok som kom redan år 1962, och som kom att bli en väckarklocka för nästan hela världen. Den handlar om hur det mänskliga användandet av kemiska bekämpningsmedel påverkar naturen och djurlivet – och hur man faktiskt riskerade att få en vår helt utan fågelsång.
Det är en lika stark som kuslig bild – och även om användningen av bekämpningsmedel sedan dess faktiskt har gått ned, är det fortfarande en risk som är överhängande. Men det är faktiskt inte bara fåglarna som sjunger om våren.
Det gör vi människor också, och inte sällan vill vi också sjunga ihop – och göra det i kör. Under påsken var det säker många som liksom jag tog chansen att besöka en kyrka för att höra en konsert, och faktum är att Sverige är ett unikt starkt och rikt land när det gäller just körer.
En Novusundersökning som beställts av Sveriges Körförbund visade nyligen att över en halv miljon svenskar sjunger i kör – och det är förstås ingenting som de kräver betalt eller tar någon ersättning för.
Tvärtom. Det handlar om vanliga människor med vanliga jobb, som de av kärlek till musiken inte sällan tar ledigt ifrån eller ägnar sina kvällar och helger åt att repetera och uppträda, till glädje för dem av oss som inte skulle klara av att ta ut ett ”A” i duschen ens.
Körsången är en levande och vital del av svensk kultur – det är en folkrörelse som existerar över hela landet, och som bidrar till att föra människor i helt olika åldrar och livssituationer samman. Men nu slår Sveriges Körförbund larm om att dess framtid är hotad.
Anledningen är de mycket kraftfulla nerskärningar på finansieringen av de svenska studieförbunden som regeringen lät meddela i september förra året. På tre år ska de spara en halv miljard – över en tredjedel av sin budget.
Rent konkret kommer det att innebära att det för många inte längre kommer att vara möjligt att hyra lokaler för repetitioner, eller erbjuda de körledare som organiserar allting ens en blygsam ersättning.
Körsången är naturligtvis inte ensam om att drabbas av detta. Det gäller också andra värdefulla verksamheter på folkbildnings- och kulturområdet – men kanske är körsången det allra tydligaste exemplet på hur den här regeringen och utbildningsminister Mats Persson (L) riktar ett dråpslag mot det levande svenska kulturlivet.
Här existerar nämligen en omfattande och organiskt framväxt verksamhet som är till lika mycket glädje och samhällsnytta, och som till större delen finansierar sig själv genom ideella insatser och bidrag från de deltagande.
Ett sådant nätverk tar tid att bygga upp, och är i princip omöjligt att reparera när det väl har slagits sönder – men ser man det ur statsbudgetens perspektiv kostar det faktiskt inte mer än växelpengar att underhålla.
Konsekvensen är att Sverige blir ett tystare, mindre vackert och betydligt tråkigare land – och att den svenska kulturen blir fattigare än den var alldeles nyss.
Det är beklämmande, för att inte använda starkare ord än så. På kulturområdet är regeringens enda uppmärksammade satsning en ny svensk kulturkanon, och det är en prioritering som är talande.
De satsar på en institutionskultur som ska lyfta redan avslutade verk – samtidigt som de saboterar för den kultur som faktiskt redan existerar och når ut i hela samhället. Den kultur som redan är avslutad och död ska värnas om, medan den som faktiskt lever och engagerar ska läggas ned.
Det är lika ytligt som det är kortsiktigt – och precis så ser man till att våren, när den nu än kommer hit, en dag blir tom och alldeles tyst.