Mycket av den kritik som har riktats emot Ulf Kristerssons (M) beslut att samarbeta med Sverigedemokraterna riktar sig bakåt i tiden – mot allt det han och svensk borgerlighet tidigare påstått sig stå för, men nu har övergivit.
Det är rimligt – inte bara eftersom det är fråga om ett historiskt svek, utan också eftersom det utgör en förflyttning av själva de kontinentalplattor som det svenska politiska landskapet har vilat på i hundra år. Den som är liberal idag är inte längre välkommen inom den svenska högern.
Allt detta vet vi redan – men det vi ännu inte vet, och det den samlade högern än så länge inte har varit särskilt villiga att svara på eller åtminstone tala särskilt högt om, är vad detta samarbete egentligen kommer att innebära.
I förra veckan gjorde Jimmie Åkesson (SD) sitt bästa för att spela dum och blanda bort korten när han i SVT:s 30 minuter ombads välja mellan den amerikanske presidenten Joe Biden, och hans ryska motsvarighet Vladimir Putin.
Frågan ställdes i kölvattnet av att Sverigedemokraterna i Europaparlamentet – som ensamma svenskar – röstat emot ett stödpaket till det Ukraina som hotas av Ryssland, och av att Åkesson tidigare vägrat välja mellan Putin och den franske presidenten Emmanuel Macron.
Med tanke på att ryska stridsvagnar och ballistiska robotar i detta ögonblick hotar freden och säkerheten för Europa borde valet ha varit enkelt – men av någon anledning finns det nästan ingenting som är så svårt för Sverigedemokraterna som att hålla en tydlig linje mot Ryssland.
Det hela är faktiskt obegripligt. Det är en hållning som i nuläget inte bara är snudd på absurd, utan dessutom inopportun, men SD håller fast vid den ändå. SD är ett populistiskt parti, som är berett att ändra åsikt om nästan vad som helst – men vid just detta vägrar de överge.
Ibland tycks det nästan som om Vladimir Putin och den franska högernationalisten Marine Le Pen är de två enda personerna födda utanför Norden som de faktiskt tycker om.
Med den saken kan det vara hur det vill – inte ens om SD:s undfallenhet mot Moskva har en rationell förklaring, är jag säker på att den skulle vara möjlig att förstå. Det verkar Ulf Kristersson hålla med om – han valde själv ordet ”obegripligt” för att beskriva Jimmie Åkessons kommentarer.
Trots det är det alltså detta parti som han och Moderaterna vill samarbeta med, och ge full insyn och ett avgörande inflytande över den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken.
I mina öron låter det som ett destruktivt, och på gränsen till farligt drag. Då kan man bara föreställa sig hur det måste låta för de moderater som i ett helt liv har vurmat för ett stärkt svenskt försvar och ett omedelbart NATO-medlemskap.
Kommer de att kunna lita på att den regering som SD har varit med om att bilda kan hålla en fast och tydlig linje mot Kreml – eller kommer det att vara ännu en av de positioner som Moderaterna övertar från Sverigedemokraterna, för att Ulf Kristersson ska kunna förklara att de har en bred samsyn i sakfrågorna?
Under Stefan Löfven och Magdalena Andersson (båda S) har Sverige varit en tydlig röst för fred och säkerhet i Sverige och Europa. Sverige har gjort sin röst hörd, suttit i FN:s säkerhetsråd och spelat en viktig roll i pågående fredsförhandlingar runtom i världen.
En röst på Socialdemokraterna är en röst för frihet, säkerhet och stabilitet i Europa. Det har vi facit på – och det kan vi garantera. Men finns det någon som faktiskt vet vilken utrikes- och säkerhetspolitik den samlade svenska högern står för och kan garantera idag?