I min krönika förra lördagen skrev jag att jämställdhet är en fråga som behöver lyftas oftare än en dag per år. Detta för att kampen för kvinnors och mäns lika rättigheter och friheter går inte att bedriva en dag om året (Internationella kvinnodagen).
Ledarsidans uppgift är att kommentera politik och samhällsutveckling. Det uppdraget har jag året runt att se till. Av den anledning som jag inledningsvis beskrev publiceras således också ledartexter året om på ämnet jämställdhet. För att jämställdhet behöver genomsyra alla politiska frågor, och politk i sin tur rör alla delar av vårt samhälle. Även det allra mest privata, som hur vi beter oss i relationer. För det ger också samhällseffekter.
Vi är många som använder Internationella kvinnodagen till särskilt för att belysa de ojämställda aspekter som finns i vad det innebär att vara kvinna. Från att ständigt förväntas ta projektledarrollen i hemmet, till att konsekvent missgynnas på arbetsmarknaden. Vi påminns om att jämställdhetsarbetet inte går att räkna i enbart siffror, men att siffrorna trots det är skrämmande.
Allt det här är politik. Det lilla och det stora. Och för att på riktigt komma till botten med allt vad ojämställdhet är så måste man börja i politiken. Ser man till siffrorna denna vecka kan man förstås glädjas när man bläddrar bland veckans ledare på Piteå-Tidningens hemsida.
På ledarsidan den senaste veckan har det varit majoritet kvinnor på bilderna, och dessa kvinnor är antingen författare av eller huvudperson för ledarens ämne. Inte bara för att det varit Internationella kvinnodagen, (för långt ifrån alla texter denna vecka har handlat om kvinnodagen) utan även för att det numera är helt naturligt att vi har kvinnliga partiledare, kvinnliga ministrar (och även kvinnliga ledarskribenter).
Det betyder inte att jämställdhet inom politikens värld är uppnådd. För att bara räkna antal säger som sagt inte allt om sakers tillstånd. Kvinnor i politiken straffas fortfarande hårdare än män när de gör fel, och har således också högre krav på sig att göra rätt. Kraven på en att alltid göra rätt kan göra en handlingsförlamad, eftersom vi tänker att det är omöjligt att ta snedsteg om man helt enkelt bara står still. Då får kvinnliga politiker istället höra att de är inte är handlingskraftiga nog eller att de saknar karisma.
Men allt börjar i politiken. Politiken ska vara den samhällsförändring den själv vill uppnå. Då krävs representation. Då krävs det en jämställd regering, kvinnliga partiledare, kvinnor i media. Både för perspektiv på innehållet, och för att det någon gång i framtiden förhoppningsvis inte ska ha någon betydelse. För att du ska kunna bli vad du vill så ska det inte spela roll om du är tjej. Men det spelar en jäkla roll då att se andra tjejer bli sådant som tjejer förr inte kunde bli. Det är varför representation och siffror trots allt är viktigt.
En kvinnas plats är vid spisen lät det förr. Eller i hemmet. Med barnen. Sånt där oviktigt tjafs som egentligen är något av det viktigaste vi har (mat, hushåll, familj) och som män gladeligen gärna får se som sin plats lika mycket bara de då även släpper in oss kvinnor i mötesrummen. Och vi har nått långt. Men vi är inte helt och hållet där än. Först när vi inte bara är jämställda sett till representation utan även behandling kan vi vara nöjda. Och det fortsätter jag med glädje (och stundvis ilska) att påminna om.