När opinionsföretaget Novus i december gjorde en undersökning av vilka politiska frågor som svenska väljare anser vara de allra viktigaste, toppades den listan av sjukvården. Därefter följde lag och ordning, integration och invandring och skolfrågor.
För den som följt ett par svenska valrörelser är det svårt att läsa den listan utan att känna att en viss fråga saknas i den absoluta toppen av väljarnas prioriteringar. Vad hände egentligen med varje valrörelses slag- och paradnummer – med arbetslösheten och med engagemanget för den svenska ekonomin?
Bland väljarnas prioriteringar hamnade de på en åttonde respektive en tionde plats. Det är ovanligt lågt, och lägre än både äldreomsorgen, skolan och klimatfrågan.
En del av det handlar naturligtvis om det speciella läge som såväl det politiska som det övriga livet befinner sig i.
Pandemin har visat upp blottor i den svenska vården och äldreomsorgen, som kommer att kräva långsiktiga och ambitiösa reformer, och det finns ingen som kan ducka vikten av att stoppa de pågående globala klimatförändringarna.
Det är också så att de effekter pandemin har fått på ekonomin och arbetsmarknaden har gjort direkta jämförelser med tiden som var innan svåra – väljarna är kloka nog att förstå att rullande vågor av partiella nedstängningar kommer att få konsekvenser på sysselsättningen och ekonomin som traditionell politik inte kan rå på.
Allt detta bidrar – men den huvudsakliga anledningen till att dessa frågor just nu är långt ifrån medianväljarens medvetande är faktiskt att den kloka och sunda ekonomiska politik som de senaste årens socialdemokratiska regeringar har för helt enkelt har ställt dem offside.
Det är ett intryck som inte förtas av den pågående pandemin, utan snarare förstärks av det: Nyss kunde vi se krisrubriker om den ekonomiska härdsmälta som väntade oss, men ingenting i den stilen har ännu hänt.
Den snabbfotade och beslutsamma krispolitiken – med stöd och investeringar på en nivå som tidigare var otänkbar – har motat krisen i grinden, och räddat både företag och arbetstillfällen runtom i landet.
Grunden för att en så expansiv politik var det kloka förvaltarskap som den nuvarande statsministern Magdalena Andersson (S) stod för under sina många år som finansminister; det knorrades en hel del när hon gång på gång betonade vikten av att ”samla i ladorna” till kommande kristider, men idag tvivlar ingen på att hennes beslut var rätt.
Anledningen till att den svenska ekonomin just nu inte är bland de frågor som väljarna anser viktiga är att den just nu, är helt enkelt att den är i ett så gott skick att de inte behöver ligga vakna på nätterna och oroa sig över en skenande statsskuld eller stigande räntor.
Mot ett sådant facit är det inte lätt att föra en politisk opposition, och det är också en av anledningarna till att de högerkonservativa i stället har valt att fokusera sin kampanj på symbol- och kulturfrågor som väcker starka känslor, snarare än på dem som talar till folks plånböcker.
Pengar är inte allt, och för egen del är jag tacksam om vi kan få färre politiska debatter som förvandlas till ett rabblande av olika urval av statistik – fäktning med sifferstaplar är när allt kommer omkring den tråkigaste sortens fäktning som finns.
Men pengar är grunden för mycket, och själva förutsättningen för att en regering ska ha ett handlingsutrymme för reformer och ideologiska visioner. På den punkten kan man inte säga annat än att Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons regeringar har gjort ett utmärkt jobb.