Varför lekte vi indianer och cowboys? Vi kunde ju lika gärna lekt samer och svenskar. Men grundfrågan är: Varför leka kolonialism överhuvudtaget? Naturligtvis var jag som barn inte medveten om vad leken stod för, det är väl så en dominansmentalitet transporteras och bekräftas, med lekens och okunskapens hjälp. Vad jag minns reagerade ingen vuxen, tvärtom, den uppmuntrades med inköp av cowboyhatt, pistolhölster och indianfjädrar. Barns lek kan tyckas oskyldig, samtidigt uttrycker den något om vår kultur.
Mer anmärkningsvärt är att jag som vuxen hade kvar en delvis romantisk och exotisk idé om indianer. När jag så fick tillfälle att resa till USA för att hälsa på en nyss funnen släkting, migrant i tredje generationen, besökte jag några olika urfolksnationer. Jag var bland annat i den minsta nationen Makah vid Neah Bay, längst uppe i nordvästra Washington och i den största, Navajo, som sträcker sig över Arizona, Utah och New Mexico.
Jag höll på att skriva att det aldrig slog mig att resa till Sapmi – men i datorn hittar jag ett gammalt brev, daterat 22 december 1992, ställt till Tribal Head Quaters i Window Rock, Arizona. Där beskriver jag att jag ville undersöka hur navajo och samer skildras i medierna. Jag var tydligen inte helt ointresserad av samer. Hur det än var kom jag aldrig att undersöka mediebilden av samer eller navajo. I stället sällade jag mig till raden av vita västerlänningar som vill belysa urfolk. Inte religiösa eller kulturella aspekter i första hand, mer politik, konflikter och sociala problem. Under resan sedan kände jag ökande olust över att tränga mig på och avkräva information som en journalist bör göra. Jag var nyfiken, men blev också allt mer medveten om att dessa folk hör till jordens mest studerade, kartlagda och observerade. Jag tyckte efter ett tag att de människor jag mötte inte var skyldiga att dela med sig av sina kunskaper. Men det gjorde de – till en viss gräns. Flera folk är restriktiva därför att tidigare öppenhet har lett till flera fall av kulturell utplåning.
Det jag lärde mig om och av dem jag mötte kretsar runt den ojämlika maktrelationen mellan urfolk och majoritetsbefolkningar. Det handlar om rättigheter till mark och vatten; som i Neah Bay där Makah strider mot USA och Kanada om fiskerättigheter. Där vid Juan de Fuca-sundet finns några av norra Amerikas finaste lax- och öringvatten. För att kunna betala advokaträkningar kalhöggs nationen i snabb takt. Det handlar om miljöförstörelse och miljörasism; miljöfarlig verksamhet förläggs systematiskt till områden där minoriteter bor, eller så dirigeras dessa grupper till områden som är nedsmutsade. Exempel är uranbrytning i Navajo och mellanlagring av radioaktivt avfall i Mescalero-Apachernationen i New Mexico. I Sverige handlar den grundläggande konflikten om renbetesland kontra gruvdrift.
Tankarna dök upp när jag lyssnade på Konflikt i P1, om samernas ställning i Sverige. Programmets inledande fråga var: Hur kommer det sig att våra barn vet mer om grekiska gudar än om samernas? Kommersiella krafter i kombination med bristande statlig efterlevnad av mänskliga rättigheter samt majoritetens okunskap – eller kanske informerade ointresse – riskerar att tränga bort samerna, hota hela gruppens existens.
Vems ansvar är det att föra ut kunskap? Skolans? Regeringens? Mediernas? Samernas? Mitt? Min egen kluvenhet till spridandet av kunskap om urfolk är tack och lov inte avgörande. Det finns forskning, det finns utbildning – kunskapen finns. Frågan är vem som vill ha den.