En av de tydligaste ideologiska diskussionerna i svensk politik under de senaste månaderna har varit debatten om betyg i årskurs fyra. Folkpartiet, med den dogmatiske betygsivraren Jan Björklund i spetsen, har kämpat för att svenska barn ska betygsättas allt tidigare. De rödgröna partierna har kämpat emot och har hållit ett högt tonläge i debatten och fört en kraftfull argumentation mot betygshysterin på den borgerliga flanken. Den rödgröna argumentationen har varit välgrundad och haft starkt stöd såväl hos allmänheten som hos lärarkollektivet som hos forskare.
I riksdagen har det däremot funnits en möjlig majoritet för ett införande av tidigare betyg då Sverigedemokraterna verkat vara beredda att gå på borgerlighetens betygslinje. Inför detta hot har nu den rödgröna samarbetsregeringen nu kapitulerat och gått med på en kompromiss som medger en försöksverksamhet på etthundra skolor.
Kompromissen kan vid en första anblick framstå som harmlös, och kanske till och med en framgång för de rödgröna då de undviker en förlust i riksdagen samtidigt som man får bort betygsfrågan från den politiska dagordningen. För Folkpartiet framstår kompromissen också som en framgång. Man har tvingat den rödgröna regeringen att ta ett par steg bakåt i denna fråga.
För egen del har jag ytterst svårt att se något som helst positivt i den kompromiss som nu gjorts mellan regeringen och borgerligheten i denna fråga. Detta då frågan handlar om hur man ser pådrivkrafterna för elevernas lärande, vilken tillit man har till lärarnas förmåga att följa upp elevernas kunskapsutveckling och kommunicera resultaten till föräldrarna och ytterst handlar om vilken människosyn man företräder.
Frågan om betygsättning av elever har därmed en sprängkraft som inte ska underskattas. När Stefan Löfvens regering nu kompromissar med borgerligheten i denna fråga så känns det spontant som ett besked om att man är beredda att gå väldigt långt i kompromissandet för att undvika nederlag i kammaren. Detta även i frågor som man uppenbart har stöd för hos den breda allmänheten och där man skulle vunnit respekt om man rakryggat stått upp för den politik man tror på.
Att betygsätta elever i åldrar där elevernas förmåga att kunna skilja betygsättning av de resultat man gör från betygsättning av ens egen person inte är tillräckligt utvecklad riskerar att skada mer än det hjälper. Risken att självkänslan får sig en ordentlig törn är stor. Eleverna är väl förtrogna hur deras prestationer står sig i förhållande till andra elever och detta kan vara nog så stressande för en elev. Om eleven också får sina misslyckanden stadfästa i form av ett betyg blir den negativa upplevelsen långt mycket större. Ska vi verkligen utsätta barn i årskurs fyra för detta? För mig finns inget annat svar än ett rungande nej.
Genom kompromissen med den borgerliga oppositionen kommer nu fjärdeklassare på etthundra svenska skolor bli försökskaniner för dogmatikern Jan Björklunds betygshets. Det är riktigt, riktigt, illa. Sannerligen är det svårsmält. Och inte bara svårsmält utan också osmakligt. Jag kan inte annat än att beklaga det som hänt. Det känns verkligen inte bra.