Att vara polis måste på många sätt vara ett av de mest pressade och otacksamma yrken vi har i det här landet.
En del av det har med själva arbetsuppgifterna att göra – polismyndigheten finns i någon mån del för att hantera situationer som andra medborgare och myndigheter saknar möjlighet, rätt och kunskaper att hantera, och yrket går ut på att möta miljöer som andra ofta söker undvika.
Trots försök till reformer kan man inte påstå att det är särskilt välavlönat heller – senast 2016 hotade polisfacket med att gå ut i strejk, och vittnade om hur många som lämnar yrket på grund av bristande karriär- och lönestegringsmöjligheter.
Till det kommer en inte sällan blandad inställning från medborgarnas sida. Många är förstås tacksamma för de insatser som polisen gör – men det räcker med att ha varit ute på krogen en löningshelg, att ha gått på festival eller på ett större idrottsevenemang för att veta att så absolut inte alltid är fallet.
Detta är inte en yrkesgrupp som det applåderas särskilt ofta på balkongerna för.
Det förstärks av att yrkeskåren är både synlig och välskildrad i fiktionen, som inte sällan blandas ihop med verkligheten – alla tänker kanske inte omedelbart på Kling och Klang när de ser ett par konstaplar, men det finns tillräckligt mycket deckarromaner om kaffedrickande och godtrogna poliser för att fördomarna hela tiden ska späs på.
Just denna synlighet gör att många tycker sig veta bäst – och framförallt bättre än polisen själv – hur deras yrke borde utföras. Ofta stannar det vid ett slött tyckande – men andra gånger blir det desto allvarligare, då polisen på olika sätt utnyttjas som ett politiskt slagträ.
Värst i den genren är utan tvekan Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, som under våren offentligt kritiserade polisen för att inte ha skjutit skarpt och skadat demonstranter. Hon är nu minister i vår regering.
Allt detta behöver man ha i åtanke när det nu rapporteras kring vad som kan vara vänskapskorruption och en härva av privata relationer och nedlagda anmälningar inom polismyndighetens absoluta topp.
Missförstå mig inte – det är alldeles rätt att en sådan affär nystas upp, och det är helt rätt av såväl Polismyndighetens insynsråd som justitieutskottet att omedelbart inleda de granskningar som kommer att vara nödvändiga.
Men just för att all uppmärksamhet kommer att riktas på toppen av pyramiden och den i ärlighetens namn ovärdiga oreda som tycks ha rått där uppe, så får man inte glömma att de främsta offren för den är en yrkeskår som redan är både utsatt och ansatt från väldigt många olika håll.
Det är fråga om män och kvinnor i olika åldrar, som har tagit på sig ett yrke som vårt samhälle tyvärr inte klarar sig utan, och som för det allra mesta utför sitt arbete med stort allvar och stor hängivenhet.
Det är dem som polisledning sviker när de tillåter en sådan här affär kasta en skugga som ovillkorligen också kommer att vila över myndigheten som helhet.
De förtjänar en bättre ledning än så, och de förtjänar bättre arbetsvillkor för att kunna ta tag i de allvarliga samhällsproblem som politiker från höger till vänster nu tävlar om att beskriva som vårt allra allvarligaste.
För att få det behöver de allt stöd de kan få – men de behöver också medborgarnas och politikens förtroende. Det har deras ledning skadat nu, och de kommer att behöva vara öppna och transparenta med vad de kommer att göra för att återställa det. Annars kommer man att behöva hitta någon annan som kan göra det – för polisens, såväl som för medborgarnas skull.