Jag känner mig periodvis sliten trots att jag bara arbetat i tolv av mina snart trettioen levnadsår. Allt pekar mot att pensionsåldern kommer att höjas under mitt arbetsliv. Drömmen om en vardag där jag inte längre jobbar utan istället sover middag, skvallrar med vänner och sträckkollar serier kommer med all sannolikhet skjutas fram från sextiofem års ålder till sjuttio.
Tiden då jag utförde fysiskt tungt arbete ligger dock bakom mig, vilken lättnad. Jag har det ändå rätt bra, jag är nöjd med vad livet ger. Men trots att jag jobbat i arbetaryrken, känner jag en rädsla för att bli passiv. Jag känner att jag kan jobba hela arbetslivet ut, men så känner långt ifrån alla. Vem är jag då att vara nöjd?
För trettionio ytterligare år av arbete känns på många sätt som en evighet, men jag tänker att det ändå är genomförbart. Jag glömmer bort andras bekymmer, sorger och besvär. Många rackar ner på vardag och Svensson-liv men allt fler som, liksom jag, passerat 30-strecket verkar längta efter just det lugn och förutsägbarhet ett heltidsjobb i kontorsmiljö innebär. Att bara vara nöjd med livet som jag lever här.
För de andra, de som förr kallades arbetarklass men som numera har alltför stor lönespridning för att enas och som den splittrade vänstern desperat försöker samla under någon form av paraply, gäller det samma som alltid; att harva på. Vara nöjd med allt som arbetslivet ger och allting som du framöver må se. Glöm bort att du ska jobba längre än du tänkt. Ställ upp, bär tungt, säg aldrig ifrån. Glöm bort pengabekymmer, deltidssorger och förslitningsbesvär.
För det är inte nödvändigtvis lönen eller de stimulerande arbetsuppgifterna som lockar när människor byter jobb. Det är att slippa smärta, slippa riskera att få sin arbetstid hyvlad, eller att jobbet “flyttar utomlands”. Det är att få känna att man har trettionio år till i sig.
Visst pågår omfattande hjärnverksamhet kring hur samhället ska rädda upp den stackare som lagt hela sitt liv på att slita ut sig. Men som det ser ut idag måste någon lik förbannat utföra det jobb som sliter ut. Det finns inte utrymme att tänka längre än på det liv de lever här och nu.
Det är dags att på allvar lyfta den risk många utsätts för på sitt arbete. Trots att fackföreningsrörelsen skriker sig hes och tar fram både väl underbyggda rapporter och enskilda mardrömshistorier verkar den politiska lösningen inte vara att hålla arbetsgivare ansvariga för sin uppenbart ohållbara arbetsmiljö.
Hotet om att jobben försvinner väger tyngre än en rygg eller ett psyke. Ansvaret att skydda jobben förskjuts till den som utför det. Och kvar på mitt gamla jobb harvar folk fortfarande på utan att chefen ägnat en tanke åt att kroppen ska hålla ytterligare fem år. Det borde vara Sveriges samlade vänsters nya paraply; de som inte kommer klara av att gå i mål.