Vapenleveranser borde aldrig ha blivit valfläsk

Det är tråkigt att behöva upprepa sig, och skriva samma sak som det känns som om jag skrev alldeles nyss. Men när det känns så kan jag åtminstone trösta mig med att det måste kännas ännu värre att gång på gång göra samma sak, och se den få exakt samma resultat.
Det är nämligen så att den nytillträdda regeringen under den gångna veckan har lyckats bryta ännu ett av de löften som de högtidligt avgav under valrörelsen.
Vi har tidigare talat om deras löften att vårda de svenska klimatmålen, om att snabbt som attan införa ett tryggt elstöd och att sänka bränslepriserna från dagens höga nivåer – av allt detta har det redan blivit intet, och det ser inte ut att bli särskilt mycket av den omtalade kärnkraften heller.
Men det löfte som jag syftar på den här gången är faktiskt annorlunda. Det är nämligen inte enbart ett löfte som avgavs till de svenska väljarna – utan också ett som riktades till det ukrainska folket, och deras armé som just nu försvarar sitt eget lands frihet och oberoende mot de ryska aggressionerna.
I somras gjorde Moderaterna och Kristdemokraterna stor sak av att Sverige omedelbart borde efterkomma den ukrainska regeringens önskemål om att skicka det avancerade artillerisystemet Archer, som det svenska försvaret använder sig av.
Då hette det från Ulf Kristersson att det var – och jag citerar verkligen just nu – ”svagt och ynkligt” av den socialdemokratiska regeringen att inte skicka just detta vapensystem.
Från framförallt försvarsminister Peter Hultqvist (S) kom berättigade invändningar – först och främst måste man från svenska försvarets sida vilka system man kan avvara utan att själva förlora i kapacitet, och i andra hand måste man se till att de vapen man skickar faktiskt kan underhållas, försörjas med ammunition och utnyttjas på ett effektivt sätt av den ukrainska armén.
Nu, när Ulf Kristersson (M) har blivit statsminister, tycks verkligheten ha hunnit ikapp honom. Det stödpaket man i förra veckan presenterade bygger helt och hållet på den inventering och utredning som den socialdemokratiska regeringen lät göra, och innehåller inte några artillerisystem. 
Gott så – man ska inte göra sådant som inte är tillrådligt eller klokt, bara för att man råkar ha lovat att göra det när man inte visste bättre.
Men hade det inte varit bättre om man hade bekymrat sig om att ta reda på hur det faktiskt ligger till innan man både gjorde så högtravande löften som man sedan är tvungen att svika, och kallade någon annan ”svag och ynklig” för att den gör det som är rätt?
Ja – jag måste erkänna att jag blir trött och förbannad på att behöva låta som en trasig cd-skiva när det kommer till den här regeringens göranden och låtanden. 
Men även om det tycks vara lätt för dem, så är det faktiskt ingen liten sak att bryta löften man har gett, och ännu värre att ge löften när man så väl borde veta att man kommer att bli tvungen att bryta dem.
Det skadar nämligen inte bara vårt förtroende för just den här regeringen – det försvagar Sveriges internationella anseende som en nation som håller vad den lovar, och det försvagar väljarnas förtroende för det politiska systemet överhuvudtaget.
Lögner är nämligen ingenting att ta lätt på. För samhällskroppen och för det offentliga samtalet verkar de som en slags gift – när det väl har tagit sig in, är det omöjligt att dra ut det därifrån igen.
Detta är en svag regering, och dess ställning blir svagare för varje vecka som går. Det är lika deprimerande som det är förutsägbart – och det börjar faktiskt bli ganska tjatigt att titta på.