Vallöftenas tid är tack och lov förbi

Till både höger och vänster hörs det just nu att vallöftenas tid är slut. Först ut var statsminister Magdalena Andersson (S), som i Ekots partiledarutfrågning valde att hålla korten tätt intill kroppen och säga att det är bättre att tala om målsättningar än om löften. 
Det är en bra utveckling – för det första eftersom det faktiskt innebär att man tar sina väljare på allvar, och talar till dem som vuxna människor med förståelse för att den parlamentariska situationen efter valet kommer att vara nästan lika komplicerad som den var innan. 
I ett sådant läge går det faktiskt inte an att enbart tala utifrån de egna önskningarna och ambitionerna, och att ägna valrörelsen åt att måla upp hur det skulle bli om just det egna partiet fick egen majoritet.
En alltför ymnig ström löften skulle enbart leda till en oundviklig svekdebatt, och till ett minskat förtroende för politikers integritet. 
Men det är också bra, eftersom en sådan utveckling innebär att man talar till väljarnas huvuden, och inte till deras hjärtan eller till de plånböcker de bär i byxfickan. 
Ett vallöfte eller det som populärt kallas för ”valfläsk” får nämligen lätt något kohandelsartat över sig – om jag får din röst den här gången, får du i gengäld denna skattesänkning eller välfärdsreform av mig.
I stället för gemensamt ansvarstagande och långsiktigt förtroende förvandlas politiken – eller åtminstone bilden av den – till en sorts engångstransaktioner; det bidrar till utvecklingen från långa och meningsfulla relationer mellan partier och deras väljare, till vad som på modern svenska väl skulle kallas för ”one night stands.”
Vallöften riskerar också att få negativa konsekvenser för den politik som förs. Om politiker högt, ljudligt och offentligt har bundit upp sig till att en viss reform, så kommer de att ha starka incitament att faktiskt genomföra den även om det visar sig att de skulle krocka med regerandets verklighet.  
Så kände sig Centerpartiet tvungna att insistera på att reformera Arbetsförmedlingen, trots att nästan alla vid det laget insett att det knappast var läge för just den reformen just då.
Även Socialdemokraterna har erfarenhet av detta – försvarsminister Peter Hultqvists löfte att inte medverka till en svensk ansökan om medlemskap i Nato hade för en mindre politiker kunnat vara svårt att komma förbi sedan den verklighet som låg till grund för löftet hade förändrats. 
Men att klara oss utan vallöften ställer också frågan vad vi egentligen ska rösta på i stället, och hur man i efterhand ska kunna utkräva ansvar från de politiker som faktiskt blir valda.
Ytterst förvandlar det ju politiken från en sorts resultatsport i stil med höjdhopp, där alla vet hur högt ribban ligger, till en bedömningssport i stil med konståkning eller gymnastik
Hur ska vi veta vilka av deras målsättningar som faktiskt kommer att vara prioriterade, och vilka som kommer att bli tvungna att offras i förhandlingsspelet?
Det kommer i hög grad att bli en fråga om förtroende, och frågan som till sist landar hos väljarna är inte bara vem som har de bästa förslagen, utan också vem man tror kommer att vara bäst på att genomföra dem. 
På den punkten har Socialdemokraterna och Magdalena Andersson övertaget. För henne har till och med andra partiers väljare förtroende. Folk vet vad Socialdemokraterna står för, och de vet också att hon är förmögen att leverera det. 
Det är därför hon med trygghet kan säga att det är klokt att inte lova exakt vad hon ska göra – utan mest av allt lova att hon kommer att göra det väldigt bra.