Att vara småbarnsförälder, eller förälder överhuvudtaget är inte alltid enkelt. Vi roddar febertoppar och vattkoppsdalar. Vi torkar spyor, läser lappar om löss på förskolan och ber en stilla bön. Att kombinera VAB-kalendern med det i övrigt beryktade vardagspusslet känns ibland som ett evighetsprojekt. Det är här räddaren i nöden på senare år dykt upp i våra liv, hjälten som ska rädda oss ur vardagspusslet så vi kan ägna våra liv åt någonting meningsfullt. Ja, jag pratar självklart om den omåttligt populära och privatiserade App-vården.
Jag vet inte hur många gånger jag sett råden i föräldragrupper på nätet eller fått tipsen själv via mina sociala kanaler. Råden att prova de privata alternativen och då framförallt vårdapparna. Resultatet av en offentlig vård som fallerar blir automatiskt att fler och fler söker sig till de privata alternativen.
Privata alternativ där regionerna sedan står för notan medan ägarna skrattar hela vägen till banken. De privata aktörerna som kan prioritera de ”lätta” patienterna och remittera bort de svåra. Som tar sig an förkylningssymptomen man annars kanske inte ens sökt vård för. Varför? Jo, för att det finns någon som tjänar på det.
Sjukvården i Sverige har länge varit byggd på en solidarisk finansiering med målsättningen om en jämlik sjukvård. Alltså, vård efter behov oavsett efterföljande nollor på bankkontot eller vem du är. Det har varit en bred uppslutning bland folket för en stark skattefinansierad välfärd genom historien.
Välfärden måste i sin tur hålla så pass hög tillgänglighet och kvalité för att det folkliga stödet ska tycka att det är värt att bidra med mer via skattsedeln. Men för att istället få gehör för högerideologi som till stor del bygger på privatisering, vård efter plånbok samt sänkta skatter måste den tidigare starka opinionen för detta raseras.
Ett exempel på detta är det som händer i Region Stockholm där borgerligheten i tretton år skurit ner på den offentliga vården. Risken när kapitalismen och de privata aktörer får ett större och större grepp om sjukvården är ett vårdsystem där plånboken blir avgörande snarare än det medicinska behovet av vård.
Valfrihet är det största argumentet för de privata aktörer som skor sig på människor i sjukdom. Men med denna valfrihet förloras någonting som är ännu viktigare, nämligen friheten. Den friheten som kommer med vetskapen om att vården fungerar och att du i sjukdom inte behöver ha en vårdförsäkring eller välja ”rätt” vårdinrättning. Att vården är jämlik, oavsett plånbok och oavsett vem du är. För vem behöver egentligen den där valfrihet om den generella vården faktiskt gick att lita på?
Inte ens vi småbarnsföräldrar som gått igenom hela repertoaren av barnsjukdomar är vinnare i den lättillgängliga privatiseringssfär som råder idag. Sanningen är snarare att hela samhället är förlorare när kapitalismen skor sig på människor i behov av vård. Det är lite av ett moment 22 att vara missnöjd över vården för att söka hjälp via privata alternativ som urholkar vården ännu mer.
Det jämlika blir mindre jämlikt, det solidariska blir mindre solidariskt. Det skattefinansierade välfärdssamhället rinner oss ur händerna och eftersmaken av den enkla app-lösningen av privata aktörer kostar mer än det smakar. Framförallt för regionerna. Man ska inte kunna bli rik på sjuka människor, så enkelt måste det helt enkelt vara.