Lokalpolitik leder sällan till stort engagemang hos genomsnittsinvånaren. Det är strategiska planer, samverkansavtal och styrdokument. Det är ägardirektiv, policys och reglementen. Sällan ord som höjer pulsen. Mitt i all byråkrati säger någon plötsligt ”skolnedläggning” och engagemanget flödar.
”Sossarna vill ta död på landsbygden” hävdar någon i en Facebookkommentar. ”Sluta avfolka byarna” hojtar någon annan. Båda farhågorna är grundlösa. Sossarna vill inte ta död på landsbygden och det finns övertygande forskningresultat som visar att nedläggning av glesbygdsskolor inte hämmar inflyttning eller påskyndar utflyttning. Och vid närmare eftertanke framstår det ju som rimligt. Om förekomsten av en skola skulle leda till inflyttning och att bygden blomstrade, då skulle elevantalet i byskolorna inte sjunka. Tvärtom. Nä, orsakssambandet är nog snarare det omvända.
Men om syftet inte är att döda byn, varför då avveckla byskolor? Det går att anföra argument om pengar som ska sparas, om sociala sammanhang som blir för små och om svårigheter med kompetensförsörjningen. Men jag vill mena att frågan måste anläggas ett rättviseperspektiv.
Det svenska välfärdssamhället bygger på devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Principen har starkt stöd i breda befolkningslager för att den bygger rättvisa. Sjukvård, utbildning, ekonomisk och social trygghet ska vara för de många människorna, inte bara för några få. Det utjämnar skillnader i människors livsförutsättningar och möjliggör social rörlighet, god folkhälsa och hög mellanmänsklig tillit. Principen har byggt ett av världens bästa länder att leva i.
I kommuner som Älvsbyn, där skolan organiseras i enheter som är så olika stora som just nu är fallet, kan det med lätthet konstateras att resurser inte fördelas efter behov. Kommunens kostnad per elev är mycket högre i de små skolorna än i de lite större skolorna i centralorten. Inget behov motiverar detta. Elever som bor utanför centralorten har inte automatiskt större behov av stöd eller av högre lärartäthet eller av lokalytor än vad elever som bor i centralorten har.
Även om byn dog och alla flyttade därifrån för att skolan stängde skulle de som skolan är till för, dvs barnen, inte få del efter behov om den bevarades. Det är helt enkelt inte rättvist att låta kommunens barn betala för att rädda glesbygden. Särskilt inte när skolans bevarande faktiskt inte räddar byn. Välfärdens resurser ska fördelas efter behov. Det är så vi tillsammans bygger ett starkt samhälle.