De attacker som den terrorstämplade organisationen Hamas riktade mot Israel under lördagen var ett illdåd – och det ordet använder jag bara eftersom det inte finns något starkare som jag har tillgång till.
Det finns väpnade konflikter och det finns tyvärr också krig – men det finns också lagar för hur väpnade konflikter och krig får föras, och under lördagens attack bröt Hamas mot alla av dem.
Det kan inte finnas någon ursäkt för att mörda och föra bort intet ont anande barn, unga och äldre eller att sprida terror och skräck genom att rikta sina vapen mot oskyldiga; det gäller i den mångåriga konflikten i Mellanöstern, och det gäller i alla väpnade konflikter runtom i hela världen.
Därför kan det inte finnas någon gräns för det moraliska fördömande som bör riktas mot Hamas – och inte heller någon tvekan om att detta är en attack som Israel har all rätt att inom ramarna för krigets lagar och regler har rätt att försvara sig emot.
Det är viktigt att konstatera eftersom attackerna med rätta har rört upp så mycket känslor runtom i världen, även i Sverige – men det är också viktigt att konstatera eftersom alla dessa känslor ibland tycks göra det väldigt svårt att hålla två tankar i huvudet på en och samma gång.
Det går nämligen att rikta det fördömandet mot Hamas, och samtidigt stå fast vid den kritik som i många år har riktats mot den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahus ofta orättfärdiga och antidemokratiska politik.
Det går också att fördöma de illdåd som skedde i förra veckan, och fortfarande vara medveten om att det konflikten mellan Israel och Palestina kommer att behöva en fredlig, stabil, rättvis och långsiktigt hållbar lösning.
Den lösningen kan tyckas längre bort än någonsin just nu – men det är viktigt att minnas att det är den man måste eftersträva, inte minst eftersom Mellanöstern som helhet är en komplicerad region där väldigt mycket just nu står på spel.
Det återstår att se vilka konsekvenser det som sker just nu får vid Israels övriga gränser, vad det kommer att innebära för landets nyligen förbättrade relationer med Saudiarabien och hur Iran – som stöder många paramilitära organisationer i regionen – kommer att agera framöver.
Allt det måste vi vara medvetna om när vi utformar den svenska Mellanösternpolitiken – och därför är det väldigt olyckligt att delar av den svenska regeringen tycks ha så bråttom att genast omsätta den rimliga moraliska upprördheten i praktisk politik.
Att som SD, KD och L uppges vilja göra dra tillbaka erkännandet av Palestina som stat är ett ytterst märkligt förslag, som torde sakna motstycke i svensk utrikespolitik.
Skulle man följa den princip det etablerar, skulle vi i konsekvensens namn behöva dra tillbaka vårt erkännande av Ryssland som stat på grund av den ryska arméns och Wagnergruppens agerande i Ukraina.
Det skulle vara ett symboliskt slag – men en praktisk utrikespolitik för komplicerade situationer formas inte bäst av skott från höften eller plötsliga, symboliska ställningstaganden.
Den formas bäst av ett kallt huvud och ett praktiskt, långsiktigt engagemang för fred och försoning – hur osannolikt det än kan låta att vi skulle uppnå det just idag.
Det är nämligen möjligt att hålla två tankar i huvudet på en och samma gång – och våra ministrars uppdrag är inte att ge uttryck för sina känslor eller stå längst fram i en upprörd kör.
Det är att agera vuxet och klokt, och att fatta rimliga och avvägda beslut som inte kastar ett löjets skimmer över svensk utrikespolitik.