”Tidiga insatser ger störst resultat” är en fras som du säkerligen har hört lyftas fram som en sanning. Lika ofta har du säkert också hört att det inte finns tillräckliga resurser för att göra de tidiga insatser som man vet skulle behöva göras. För de som sitter mitt i smeten och ser vilka behov som finns och vilka framtida kostnader som uteblivna insatser kan komma att skapa upplever att de befinner sig mitt uppe i ett Moment 22 som beror på ett alltför kortsiktigt ekonomiskt tänkande.
I min huvudledare här intill kring drogproblematiken i vårt samhälle är detta ett faktum. Alla som satt på det kvällsmöte som hölls på Krokodil i måndags kväll inser att tidiga insatser för att stötta ungdomar som riskerar att hamna på glid senare i livet är absolut nödvändiga, och att de pengar som satsas på detta skulle betala sig många gånger om. Ändå går det inte att frigöra de resurser som krävs. Att plus och minus måste gå ihop i den kommunala ekonomin under löpande budgetår utgör ett jättelikt hinder.
André Bengtsson, från Connextion här i Piteå, brukar ta sig själv som ett levande exempel på vad det kan kosta samhället att inte göra tillräckliga insatser för en ung människa. Han drog också detta exempel i måndags kväll. Nu kommer jag inte ihåg detaljerna kring exakt hur många år han suttit i fängelse men den hans fängelsevistelser beräknades i alla fall ha kostat samhället sjutton miljoner kronor. Till detta kommer samhällets kostnader för alla brottsutredningar som han orsakat under sin tid som drogmissbrukare. André själv beräknar att antalet brott han begått för att finansiera sitt drogberoende uppgår till tiotusen och den snittkostnad som man brukar räkna på för den typen av brottsutredning ligger enligt André på tvåtusenfemhundra kronor, vilket ger en sammantagen kostnad på tjugofem miljoner kronor bara för detta. Andrés nota för fängelsevistelser och brottsutredningar landar alltså på fyrtiotvå miljoner kronor. Och det är långt ifrån slutnotan för Andrés missbruk.
Nu är det ju inte alla som hamnar på glid som kommer upp i riktigt de summor som André kommit upp i utan landar på lägre men fortfarande ack så höga summor, och andra vars kostnader dragit iväg än mer. Och detta är bara den ekonomiska kostnaden. Ovanpå kommer allt mänskligt lidande för såväl André som för alla de som blivit brottsoffer under hans aktiva tid som missbrukare men också för alla i hans närhet som påverkats av hans missbruk.
Det är lätt att förstå att det hade varit mycket billigare det hade varit för samhället att satsa på André i tidiga år så att André kanske aldrig hade kommit in i det missbruk han hamnade i. Men hur ska man kunna räkna hem detta i samhällets olika budgetpåsar? En möjlighet som kommunerna borde fundera på är de sociala investeringsfonder som nämndes i förbifarten under måndagskvällen. Detta kan vara en möjlighet att komma bort från kortsiktigt stuprörstänkande inom de kommunala förvaltningarna och ge kommunerna möjlighet att tänka långsiktigt och pröva andra arbetsmodeller än de nu gängse.
Norrköping är en av de kommuner som prövat det här med sociala investeringsfonder. År 2010 avsatte man där fyrtio miljoner kronor i en fond vars syfte var att användas till förebyggande arbete som skulle bryta negativa händelseförlopp i ett tidigt skede. Målsättningen var att minska framtida kostnader och de förvaltningar som sedan fick minskade kostnader tack vare dessa medel skulle få återföra medel till fonden. Allt för att kunna säkerställa långsiktigheten i arbetet.
Det vore absolut idé för de norrbottniska kommunerna att studera de erfarenheter man gjort i Norrköping, och andra kommuner som testat på att skapa sociala investeringsfonder för att frigöra medel till förebyggande arbete och hur man kan räkna på samhällsekonomiska effekter i stället för enbart på kommunekonomiska effekter. För visst går det att bevisa att tidiga insatser betalar sig flera gånger om.