Kulturpolitiska satsningar behandlas inte sällan som en lyx vi enbart kan unna oss utöver allt det andra. Men tillgången till kultur och möjligheten till existentiell fördjupning är ett grundläggande mänskligt behov. Vi kan inte äta prosa, men själen kan heller inte livnära sig på bröd. Såväl musiken, litteraturen, bildkonsten som teatern möjliggör för människan att intuitivt förstå komplexa samband inom sig och i sin omgivning. Vi får den oskattbara möjligheten att gå i någon annans skor eller se världen genom andras ögon. Vi bereds tillfälle att lyfta blicken och se övergripande strukturer. Så som när enskilda toner sammanfogas till ett musikstycke - en större enhet.
Den svenska violinisten Cecilia Gelland skrev följande på sin facebooksida efter riksdagsvalet: ”Genom våra sinnen befryndar vi oss med själens och samhällets komplexitet. Så vänder vi oss bort från inhumant förenklade världsåskådningar. Och öronen måste vara med. De ger hjärnan extremt komplex information att hantera – att träna sig i att hantera, att utveckla sig i att hantera. Tonsättaren ägnar sitt liv åt att lyssna allt mer differentierat och att ”höra” strukturer som existerar i samhället. Tonsättarna kan hjälpa barnen och oss att ta vara på våra öron och utveckla lyssnandet allt mer för att möta behovet av att ta till oss verkligt komplexa förhållanden.”
Konsten och kulturen är nödvändig för att bejaka det humana och demokratiska samhället, på både ett känslomässigt och intellektuellt plan. Konsten utmanar ständigt invanda tankemönster och dogmer. Den påminner oss om lidandet och brotten mot människan, som Picassos Guernica. Åskådliggör rättsstatens potentiella brister, som i Kafkas Processen. Karin Boye har med sin diktkonst gett människor ord att beskriva livets vånda och skörhet med. Att bejaka skapandet, kreativiteten och att så dess frön i bördig jord, måste därför få vara en av det civiliserade samhällets främsta uppgifter.
De senaste åtta årens kulturpolitik har dessvärre präglats av en cynism som underminerat strävan efter ett kulturellt folkhem. Den tidigare kulturministern Adelsohn talade emellanåt om kultur som underhållning. Men kulturen är inte lösviktsgodis och Gladiatorerna en fredagskväll. Den är inte ägnad att behaga eller stimulera till konsumtion. Den upprör oss, provocerar, ger upphov till påfrestande kognitiva processer, emellanåt indignation. Vi behöver den för att förstå vår samtid och utmana våra intellekt. Den gör oss heller inte nödvändigtvis friskare. Tvärtom. Den kanske skakar om oss brutalt när vi får insikter om sakernas tillstånd.
Högern framställer ofta kulturpolitiken som ”konstgjord andning”. Det ligger väl förvisso i linje med deras idé om samhället som ett nödvändigt ont och den närmast fiktiva föreställningen om människan som en isolerad ö, oavhängig sin omgivning.
Men precis som när vi bygger skolor, dit alla barn är välkomna utan kostnad, eller sjukhus, dit vi kan vända oss om vi blir sjuka, så handlar kulturpolitiken om att upprätta en grundläggande infrastruktur som skapar jämlika förutsättningar för alla medborgare att tillgodogöra sig kulturen. Häri ligger en skarp ideologisk skiljelinje mellan höger och vänster. För mig är det vi bygger tillsammans något gott och inte en styggelse som andra verkar mena.
Detta är mitt medskick till Alice Bah Kuhnke, med förhoppning om det kulturpolitiska paradigmskifte Sverige så väl behöver. Jag gläds åt satsningen på kulturskolorna och avskaffandet av entréavgifterna till våra gemensamma muséer. Men det behövs mer. Varje unge ska kunna välja en avgiftsfri musik- eller kulturskola i sin kommun. Det om något är en vettig kulturpolitisk vision.